Hitta killen som

Den “vanliga killen” som inte har någon aning om vad han gör, kör på utan att vara vaksam på signaler och blir dissad ganska snabbt. Killen som är duktig med tjejer kommer istället att framstå som “priset” i interaktion, genom att applicera nedan regler: Luta sig tillbaka och låta tjejen vara den som lutar sig in mot honom. Att hitta en perfekt partner handlar om att inse att definitionen av en sådan är en partner som har fel som du kan stå ut med och därmed basta! ”Jag står inte ut med min partners egenskaper” Nästa steg du måste ta är att skriva ner en lista på de egenskaper som dina tidigare partners haft. Killen hittade en valp och försökte hitta sina ägare. Det visade sig att detta inte är en hund ... Som en ansvarig person annonserade han på sociala nätverk för att hitta ägare. Det är här kulan började. Värdarna dykte aldrig upp, men det fanns många svar. Månen ser väldigt söt ut, så de flesta skrev om detta. Försökte hitta killen som kysste henne på krogen – hennes letande fick ett riktigt oväntat slut. Publicerad 5 okt 2015 kl 15.07. Stäng fullskärmsläge. Den här berättelsen kommer visa hur lätt det kan vara att söka efter den där alldeles speciella personen du träffar ute på krogen. Teen collection är designad och riktar sig mot den mode- och trendmedvetne killen som vill hitta sin egen stil. Idag är ungdomar väl medvetna och uppdaterade inom dagens trender och bär gärna accessoarer och smycken. Därför bestämde vi oss för att skapa en kollektion med stilsäkra accessoarer för ungdomar. Vi har helt enkelt tagit ut ... Sjlvklart kan man inte anvnda mail nr nya objekt som hitta killen al phone Preet Audio Albumnamn: Aadhunik. html'gratis dejting euro truck simulator vilken kostnadsfri top dejtingsajt som anvndare av ktt och blod. Helt gratis dejtingsidor adoos eskorter. Med ett besk hr fr 2016 gamea r arkiv, amatr, och jag phond gillar kkillen.

Hjälp att hitta( och hitta svar) på en text!

2020.09.15 10:03 bigdickPerFrick Hjälp att hitta( och hitta svar) på en text!

Hej där. Jag minns från min skoltid att jag läste en text, typ läsförståelse, som var så EXTREMT omöjlig att lösa.
Den var väldigt abstrakt och handlade om en tjej och en kille som gick till hennes lägenhet efter en utekväll. Man kan väl tänka sig vad de skulle göra, men tjejen ville duscha först. Hon tog lång tid på sig, och när hon kom ut ur badrummet var killen borta. Jag tror hela historien slutade med att det låg en bit ost i sängen istället för honom, det men är inte helt säker.
Jag lyckades aldrig lösa denna texten och undrar om någon skulle kunna hitta denna text plus kanske ge en förklaring. Det är en ”känd” text, alltså inte bara något min lärare hittade på. Texten har en författare så att säga. Detta är inte att jag vill ha hjälp med skolarbete, har redan gått ut gymnasiet.
Tack på förhand (:
submitted by bigdickPerFrick to sweden [link] [comments]


2020.08.31 02:14 Poop_Meister69 En guldklimp hittad på Flashback

Hittade denna post på Flashback ett tag sen och tänkte då att den kanske kunde få fram några skratt.
"Detta var för flera år sedan. En varm sommarkväll om jag inte minns helt fel. Jag och en bekant, "Pelle", stod utanför en bankomat i centrum ute i en svenssonförort en bit utanför staden. Vi var tvungna att "fixa" en grej med några bankomatkort, jag behöver inte gå in i detalj vad det handlade om, ärligt talat vet jag inte äns i detalj vad det faktiskt handlade om. Det var Pelles lilla projekt och det involverade flera personer, varav 4st satt i en bil en bit bort på en parkering. Jag hängde mest med honom av en tillfällighet. Hursomhelst, vi står där vid bankomaten. Pelle fixar med korten och matar ut sedlar. Jag står och skymmer honom lite, kollar mig runt lite ängsligt, gillade inte riktigt situationen. (Elektriska spår, övervakningskameror och sån skit nojade mig alltid på den tiden jag var en ”bad guy”). En bit bort sitter en högljudd flock fjortisar runt en fontän. För unga för att komma in på krogen, för dumma för att hitta på något annat än att stå och hänga som jävla drönare. De gjorde helt enkelt vad skitungarna gör bäst en fredagskväll.
"Hanarna" tävlade om vem som kunde röka flest cigg samtidigt som de försökte befästa sina positioner genom att skrika "Kom då!" samt "Jävla fitta" åt varandra. Det påminde om rytande lejon på en vidsträckt savann. Bara det att lejonen hade väldigt, väldigt små könsorgan.
"Honorna" höll sig på sin kant med sitt jävla kacklande där den med den mest renodlade bimbo attityden vann. Små brunstiga kvigor vilka alla tävlade om chansen att förlora oskulden till gängets fjuniga alfahanne, ty han hade minsann testat "tabletter" och gick varje helg runt med en butterfly i byxfickan.
Vidriga fän. Då som nu tycker jag samma sak. Skillnaden är att jag då inte gjorde mer än att reflektera lite enkelt över deras närvaro. Det var först när några ur gänget bestämde sig för att ta ut pengar det hela började bli intressant.
Pelle var långt ifrån klar, och långt ifrån snabb. Han stod och tittade på en liten vit lapp med anteckningar, sedan på skärmen, sedan på lappen igen, kontrollerade att det var rätt kort, slog in koden med sina helt vilsna fingrar och tittade en sista gång på lappen. Det tog helt enkelt en jävla tid. Bakom oss blev kreaturen allt mer högljudda, markerade för hela kvarteret hur viktiga dom var och hur jävla mycket folköl de fått i sig. En av dom, om det var ett luder eller en oskuld vet jag inte, råkade dunsa in i mig. För kraftigt för att egentligen vara ok, men jag vände mig inte äns om. Fokuserade mig hellre på vad Pelle gjorde, fjortisar är skit, men samtidigt är de ju bara ungar. Inget värt att lägga energi på i det långa loppet. Efter ett tag blev de dock otåliga, undrade varför det tog sådan tid, vem i gänget som skulle ha pengar, vart de skulle efteråt och om "Hassan" (vem fan det nu var?) kunde fixa braj. Sedan dog deras jävla oväsen sakta ut. Man kunde höra hur de småpratade bakom våra ryggar, konspirerade. Jag och Pelle var centrum för deras hemliga intresse. Det ville sig nämligen inte bättre än att de fått syn på den näve femhundringar Pelle höll lite slarvigt i ena handen. Den lilla gruppen började tissla och tassla intensivt, man kunde känna hur spänningen steg för varje sekund. De slutade att föra liv och stack ifrån bankomatkön, istället omgrupperade de sig en bit bort och iakttog oss. Några i gruppen stack, några andra verkade nervösa/osäkra, en del påminde nu nästan om hyenor.
Om vi nu ska se över situationen lite:
Två medelåldersmän (jag och Pelle) står vid en bankomat, ganska sent på kvällen, och matar ut femhundringar via olika kort och koder. Vi är båda klädda i mörka kläder och har på oss kepsar som sitter djupt och gör oss ganska anonyma.
Vem som helst fattar ju att det inte riktigt är två regelrunkare som står där och läser högt ur lagboken. Det trodde jag att även dessa småungar förstod. Men nej, dom verkade vara fysiologiska misstag.
När Pelle äntligen blev klar och vi båda i rask takt började bege oss mot bilen lämnade en grupp på fyra självsäkra grabbar huvudflocken och började följa efter oss. Jag gav dom en lång blick, som för att säga: "passa er småglin, passa er jävligt noga". Men åh nej. Bilden jag mötes av kommer aldrig att lämna mitt huvud: Fyra skitungar som knappt fått pungkulor, kanske 14-17 år gamla, de marscherade mot oss likt de vore Sveriges most wanted. I spetsen gick en ful, men ganska lång arab som spatserade värst av dom alla. Tupac själv med bihang. Bakom dom stod resten av flocken. Grabbarna som önskade de kunde göra samma sak, men inte vågade för mamsen. Småflickor som självklart låtsades vara oberörda och nästan irriterade, men vilka i själva verket troligtvis blev småfuktiga av tanken att få förlora oskulden till självaste scarface.
Bad boy. Killen vill vara en, tjejen ha en.
När jag såg att min blick inte gjorde mer än en piss i oceanen vände jag mig till Pelle och påpekade för honom att några närmade sig. Pelle var helt inne i att räkna pengarna, helt öppet och likgiltigt. Han slängde en snabb blick bakom sig, kollade på mig och frågade om jag menade kidsen. Jag svarade att så var fallet och fick ett torrt skratt till svar. ”Kidsen” började dock småjogga mot oss och innan vi visste ordet av det stod dom på alldeles för nära avstånd, viftandes med småknivar. Aggressiva och pratandes i munnen på varandra. Ett jävla jiddrande! Alfahannen pekade på Pelles sedelbunt och upprepade: ”CASHEN! CASHEN! CASHEN!” ett antal gånger. Jag stod helt tyst och spände blicken i den ungjävel som valt att måtta sin kniv mot mig. Pelle fattade först inte vad det var frågan om. I hans värld fanns inte konceptet att bli rånad av barn. När det gick upp för honom, då skrattade fanskapet bara! SKRATTADE!?
Arabjäveln kom av sig helt.
Pelles skratt var genuint och som vanligt, stört. Ungefär samtidigt glider en bil upp precis bakom smårånarna och ut stormar 4 steoridpumpade, söndergaddade och fullständigt livsfarliga killar med all anledning att hjälpa oss. Vi hade nämligen hunnit till parkeringen och Pelles 4 övriga vänner hade suttit i bilen och sett det lilla överfallet ifrån första parkett. Dessa var alltså individer minst lika ljusskygga som Pelle och alla delaktiga i hans lilla projekt. Det var delvis deras pengar som hotades, samt deras käre vän Pelle och hans för dom relativt okända pundarkompis (jag då’rå), dessutom var de höga på både det ena och det andra, aggressiva och paranoida som få. På en helt tom parkeringsplats skulle dessa killar felparkera om det gav dom chansen att puckla på en parkeringsvakt.
Jag stirrade fortfarande in i ögonen på min tilltänkta ”baneman” och när det likt en blixt ifrån en klar himmel gick upp för honom att de fuckade med helt fel människor kände jag mig nästan pånyttfödd. Pelle använde förvirringen och överraskningselementet till att ge araben en riktig lavett. Inte ett knytnävsslag, utan en sån jävla lavett att man kunde höra hur några tänder studsade mot en tegelvägg meter därifrån. Arabens kumpaner insåg att flykt var enda alternativet när de såg sin ledare falla till marken som en trasdocka. Några av våra "muskelvänner" började blixtsnabb ta upp jakten på småkillarna och Pelle lyckades nätt och jämt kommendera dom att ge fan i det och komma tillbaka. En av killarna, en stor zigenare, höll redan sitt vapen i handen. Jag vette fan vad som hade hänt om de fått tag på någon av glinen... Jag proklamerade lite nervöst att vi skulle dra men Pelle hade dock ingen brådska. Innan vi drog böjde han sig sakta ner till araben. Rullade ihop en femhundring och pillade in den i killens näsborre och stoppade därigenom blödningen galant.
Skit ska skit ha. Ibland blir det så. Men som ni förstår kunde det hela samtidigt gått riktigt åt helvete."
submitted by Poop_Meister69 to sweden [link] [comments]


2019.08.17 09:31 aloecera Kan inte återvända till favorit-pizzastället.

Förra veckan fuckade mitt bankkort ur och jag fick stenåldra mig med kontanter.
Min inre rebell log, för att ett kontantlöst samhälle är inget att ha tänkte jag, som inte har rört vid kontanter sedan 2015-ish. (oh the irony)
Dags blev det för lunch och jag drog ner, med ett gäng kollegor, till lokala pizza haket.
Slängde upp en femhundring på disken och beställde mig en underbar kycklingpizza.
Tillbaka kom växeln och tittade alldeles för snabbt. Såg en "2'a" på lappen jag fick och utgick då ifrån att jag hade fått två 20-lappar tillbaka.
"Nejmen, nu fick jag ju inte rätt växel" utbrast jag varpå den snälla killen bakom disken sa "jodå!".
Kollade på växeln, och såg direkt att det minsann var två nollor istället för en på vardera lapp.
Needless to say, så måste jag hitta ny pizzaria. (och nytt jobb då kollegorna bevittnade min avsaknad av matte)
submitted by aloecera to swedishproblems [link] [comments]


2019.07.19 22:07 kausti Minnen kan vara både vackra och... inte vackra

submitted by kausti to Trettioplus [link] [comments]


2019.05.11 22:58 Captain_Blazor En unge har busringt mig i en månad nu och vill inte sluta. Vad göra?

Hej. För en månad sen var jag hos min kompis då en unge på ca 11-12 år busringde mig gång på gång. Ni vet det där typiska p12 busringandet man brukade hålla på med när man gick på mellan stadiet. Jag blockade då hans nummer och fick flera gånger ett meddelande på telefonen om hur ett nummer som jag hade blockerat hade försökt nå mig många gånger efteråt. Men efter ca 10 minuter började han ringa mig med ett annat nummer så jag blockade bara honom och brydde mig inte. Så klart så kom medelanded om att ett nummer jag blockat försökte ringa mig några gånger igen. Men efter ett tag började han och hans kompisar ringa mig med ett trejde nummer som jag blockade igen.
Jag har fått flera medelande i veckan två veckor efter den första gången om hur ett blockat nummer försökte ringa mig. Han ringde då med ett fjärde nummer men denna gång hade han privat nummer. Jag blockade han igen och struntade i han. Men nu när jag satte och spelade lite CS så ringde han mig med ett femte nummer. Jag svarade då eftersom att jag inte trodde att det var han. Jag blockade honom igen och har inte hört något av han sen dess.
Jag har snackat med han och har försökt att identifiera han men killen verkar inte ens bo i våran stad och dessutom så känner inte vi varandra. Jag har försökt att söka upp numren på hitta.se och andra sidor för att förhoppningsvis hitta kontaktuppgifterna till hans föräldrar men jag hittar ingenting. Vad ska jag göra?
https://imgur.com/a/7wcfjyX
submitted by Captain_Blazor to sweden [link] [comments]


2019.04.26 21:13 domedagsankan Hitta någon som tittar på dig som den här killen tittar på sin pingisboll.

Hitta någon som tittar på dig som den här killen tittar på sin pingisboll. submitted by domedagsankan to sweden [link] [comments]


2019.02.05 09:41 Livsnjutaren20 KAN INTE HITTA ETT BARNPROGRAM BEHÖVER HJÄLP!

Hej allihopa jag letar efter ett barnprogram som jag inte kommer ihåg namnet på. Jag har letat i ett halvår och kan inte hitta det, jag har försökt söka på massa olika saker relaterat till programmet men kan inte hitta det. Det handlar om en grupp barn och sen kommer det en liten kille med en stor bok under armen, sen reser de i tiden och mellan massa olika platser. Jag har inte så mycket minne av programmet men jag kommer ihåg att de kom till en skog och sen hittar en av tjejerna ett vitt litet djur och sen träffar de några andra människor i skogen och då tar de djuret och typ dricker dens mjölk eller nåt från ett horn. Sen tar hon med sig djuret i sin väska. Sen reser de till en båt från förr i tiden tror det kan vara den killen med bokens morfar när han träffade mormorn på en båt och sen jag tror att det finns någon som försöker hindra morfarn och mormorn från att träffas så den här killen med boken ska hindra den mannen så att hans morföräldrar träffas på båten. Om någon kommer på programmet snälla hjälp mig för jag börjar bli irriterad för att jag inte hittar det. Det sändes på barnkanalen och jag tror att det var dubbat från kanske tyska eller nåt. Tack så mycket.
submitted by Livsnjutaren20 to sweden [link] [comments]


2018.12.23 15:33 Jezii_ Spökhistoria: Vad köpte jag på nätet?

Jag har skrivit en spökhistoria och behöver lite feedback. Jag är ingen van skribent men gillar att skriva och vill bli bättre. Detta är en fiktiv berättelse och jag kallar den: Vad köpte jag på nätet?
Har du hört talas om ”mysteri-box”? Du vet, en sån där låda du kan köpa på e-bay och liknande e-handelssidor, med ett okänt innehåll. Kort sagt så köper du en låda utan att veta vad den innehåller. Du får sedan en överraskning när du får hem lådan och öppnar den. Denna berättelse kommer handla om en sådan låda.
Först ska jag kort berätta vem jag är. Jag är en 25-årig tjej som bor i en småstad. Bortsett från min katt bor jag ensam i en hemtrevlig lägenhet. På dagarna har jag ett kontorsjobb och på min fritid träffar jag ofta vänner eller familj. Det är ett helt normalt och ganska stillsamt liv. I alla fram tills nu.
Det hela började en helt vanlig kväll. Jag låg i soffan med Youtube spelandes på TV-skärmen, men surfade mest på mobilen, trött efter dagen jobb. På TV:n rullade Youtube-klipp efter Youtube-klipp då jag för längesedan slutat köa klipp jag ville se. Plötsligt fångade ljudet från TV:n min uppmärksamhet och jag tittade upp. Det visade sig att det glada skriket från en Youtuber var reaktionen av att öppna en mysteri-box. Efter att ha sett ytterligare ett par klipp med Youtubers som öppnade sina mysteri-box framför kameran blev jag lite sugen på att själv klicka hem en. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej. Kul grej... Om jag bara hade vetat...
Efter några dagar hade jag nästan glömt bort mitt köp men blev glatt överraskad när jag efter jobbet såg att jag fått ett sms om att jag hade ett paket att hämta. På vägen hem svängde jag förbi mitt postombud för att hämta ut paketet. Det är alltid mycket folk som ska hämta ut paket efter 16-tiden; alla på väg hem efter jobbet. Under tiden jag väntade på min tur fantiserade jag om vad som kunde finnas i låda. Jag hade betalt 300kr för den, vilket jag tycket var en lagom summa för att lådans innehåll skulle vara mer än bara billig skit, samtidigt som jag hade råd att förlora pengarna om det visade sig att innehållet var skit. -Nr: 42!, ropades ut och jag vaknade till ur mina fantasier och gick fram till disken för att uträtta mitt ärende. Efter flera minuters letande kom killen i butiken tillbaka från lagret med ett stort paket på en vagn. -OJ, det var större än jag förväntat mig, utbrast jag när jag såg paketet. Lådan var över 1x1 meter och minst lika hög. Jag var tacksam över att jag fick låna vagnen för att rulla ut paketet till bilen. Jävlar vad tungt, tänkte jag när jag lyfte in lådan i bagageutrymmet på bilen. Är det en IKEA-möbel eller vad kan det vara?, undrade jag och min nyfikenhet växte sig ännu större.
Efter att jag med lite möda fått in paketet i min lägenhet pustade jag ut och hängde av mig jackan, skorna, nycklarna och handväskan. -Nu ska vi se vad det är för mysteri-box, sa jag för mig själv då jag hämtade en kniv i köket för att skära upp tejpen som täckte lådans öppning. Min katt kom nyfiket fram för att lukta på lådan. -Den som packade har då verkligen inte snålat med tejpen, sa jag till katten samtidigt som jag skar genom tejpens alla lager. Helt plötsligt fräste katten till och sprang iväg från lådan i rasande fart. Jag har aldrig sett min annars så lugna katt fräsa åt något på det sättet, så jag sprang efter henne in i köket. Hon satt och tryckte under en stol och ville inte prata med mig. Ja, ja... tänkte jag och gick ut i hallen för att äntligen få se vad lådan innehöll. När jag kom ut till lådan var kartongkanterna uppvikta. Hmm... vek jag upp lådans kanter? Ja, det gjorde jag väl utan att tänka på det, antog jag. Jag tittade ner i lådan och förvånades över vad jag såg. I botten låg ett ouijabräde. ENDAST ett ouijabrädet. Jag plockade upp brädet och kliade mig i huvudet. Jag vägde brädet i handen och det vägde inte mer än vad man kan förvänta sig att ett spelbräde som är som ett A3-papper i storlek och ca 0,5cm tjockt. Jag tittade ner i lådan och undersöker det tomma utrymmet med handen för att sedan väga ouijabrädet en gång till i handen. Förbryllad la ner spelbrädet på golvet för att lyfta lådan, för att se om det var lådan i sig som hade varit så tung. Ännu mer förvånad och fundersam blev jag när jag efter flera lyft konstaterat att lådan inte vägde mer än en vanlig papplåda. Men paketet hade ju vart så tungt att bära in... visst hade det det... jag stod och stirrade på lådan ett tag och funderade på om jag blivit galen då jag inte kunde förstå varför det inte fanns någon förklaring till lådans vikt som plötslig minskat. Sedan bestämde jag mig för att laga lite mat och släppa mysteriet med lådan. Jag var nog bara trött efter att jag stirrat på en datorskräm hela dagen. Jag ser mig själv som en förnuftig person och tror att allt har en naturlig förklaring även om man inte ser den på en gång. Därför tänkte jag att mysteriet inte var något att grubbla sig gråhårig över.
Efter maten tog jag mig en ordentligare titt på ouijabrädet som funnits i lådan. Det hade alfabetets bokstäver i två prydliga rader, orden ”ja”, ”nej”, ”hej” och ”hejdå”, inramat av en mönstrad ram mot den ljusa bakgrunden. Det var allt. Spelbrickan, alltså den plattan som ska ligga på spelbrädet och som deltagarna ska lägga sina fingrar på, hade inte följt med. Tur att jag inte betalade mer för lådan, tänkte jag. Men det kunde bli kul att prova brädet under en spelkväll i framtiden tänkte jag samtidigt. Jag och mina vänner hade ofta spelkvällar då vi drack vin och spelade brädspel, vilket framåt småtimmarna kunde sluta hur som helst. Antingen blev någon osams över reglarna i Monopol eller så så firade vi alla att vi vunnit då ingen var nykter nog att veta vems tur det var i fia-med-knuff.
Den natten sov jag oroligt och när jag vaknade var jag allt annat än utsövd. Trött gick jag upp för att starta kaffebryggaren och ge katten mat, allt enligt min inövade morgonrutin. Katten som alltid kommer till matskålen så fort hon hör ljudet av kylskåpet som öppnas kom inte denna morgon. Istället hittade jag henne under soffan där hon verkade ha spenderat natten. Efter att ha sträckt in handen och klappat henne tänkte jag att jag skulle ha lite koll på henne så hon inte var sjuk. Detta beteende var inte likt henne. Efter att jag fått i mig lite frukost begav jag mig till jobbet.
När jag kom hem den dagen fick jag en konstig känsla så fort jag kom in i lägenheten. En känsla av att jag inte var ensam. Jag skakade av mig känslan och gick istället för att titta i kattens matskålar. Hon hade ätit upp mjuk-maten och även en del av torrfodret. Skönt, då verkar hon inte vara sjuk fast att hon bettet sig lite märkligt. Senare på kvällen skulle jag leta fram rena kläder till morgondagen. Garderobsdörren stod på glänt vilket det ofta gjorde då jag slarvade med att stänga den. På golvet av garderoben låg en klänning som halkat av sin galge. Eftersom det var en av mina finare klänningar som hängde längst in i garderoben var det egentligen lite konstigt att den halkat av galgen då jag inte varit så långt in i garderoben och rotat på länge. Utan att tänka nämnvärt på det plockade jag upp klänningen och hängde tillbaka den på en ledig galge. Efter att ha plockat fram kläder stängde jag garderobsdörren så att det skulle se lite städat och ordningsamt ut.
Denna natten sov jag bra, bortsett från att jag vaknat till ett par gånger av att jag hört ljud. Eftersom katten är vaken större delen av nätterna somnade jag om på en gång då jag visste att ljuden bara berodde på min fyrbenta hårboll. På morgonen ville jag minnas att ljuden som väckt mig hade påmint om fotsteg. Men jag visste ju att det bara hade varit katten. Hennes små tassar måste blandats med mina drömmar och fått mig att minnas något annat än verkligheten. Katten låg även denna morgon under soffan men kom tveksamt fram till matskålarna när frukosten serverats. Efter att ha ätit lite sprang hon in under soffan igen. Innan jag åkte till jobbet bestämde jag mig för att hämta en halsduk i garderoben då termometern visade att temperaturen var betydligt kallare än gårdagen. Garderobsdörren stod på glänt idag igen. Konstig... jag var säker på att jag stängt den dagen innan. Men kanske hade jag slarvat och den glidit upp de centimeterna den stod öppen. Jag ryckte åt mig en grå halsduk och begav mig ut i kylan.
Återigen fick jag en konstig känsla då jag kom hem denna dag. Jag kanske börjar bli sjuk eller något, tänkte jag, för att sedan leta efter katten och se hur hon mådde. Hon kröp ut från soffan för att sedan göra mig sällskap i köket då jag lagade mat. Under tiden jag åt skrev jag med mina vänner i våran gruppchatt. Lisa undrade vad vi alla hade för oss i helgen. Jag kom då att tänka på mitt ouijabräde och föreslog att vi skulle ha spelkväll hemma hos mig. Då alla tyckte att det var en bra ide bestämde vi att vi skulle ses hos mig på lördagskvällen.
Denna natten sov jag oroligt igen. Jag väcktes av ett ljud jag inte kunde identifiera och när jag tände lampan tyckte jag mig se en skugga i dörröppningen till sovrummet. Skuggan såg ut att vara från en människa men jag såg den endast en sekund då den försvann i riktning mot köket. Jag blev osäker på om det var mina trötta ögon och faktumet att jag var yrvaken som fått mig att se fel. Inte kunde jag ha sett en skugga av någon. Min rationella del av hjärnan tänkte att det var nog bara katten som i skenet av lampan fått en skugga mycket större än hennes verkliga storlek. Men känslan av att jag faktiskt sett en människoliknande skugga förbryllade mig så mycket att jag reste mig upp och gick ut i hallen och tände lampan. Jag var inte rädd att det skulle vara någon i lägenheten. Som sagt så tror jag att allt har en naturlig förklaring och därför ville jag se om det var katten som var uppe och gick. Kunde jag bara se att det var hon skulle jag kunna somna om utan att tänka mer på saken. -Hallå gumma?, frågade jag och tittade runt utan att se henne. Är det du som är uppe och går? Hon svarade med ett jamande som kom från soffan. Jag gick till in i vardagsrummet och böjde mig ner och sträckte in handen under soffan. När min hand strök över hennes mjuka päls hörde jag ett svagt spinnande från henne. Hon måste sprungit in och lagt sig här precis nu antog jag. Jag gick ut i köket för att passa på att dricka ett glas vatten, mest eftersom jag ändå var uppe. När jag åter gick mot sovrummet kom katten efter för att göra mig sällskap. När jag lade mig ner och drog upp täcket upptäckte jag att katten stannat upp och stirrade med skarp blick på den halvöppna garderobsdörren. Djupt inne i den lilla kattkroppen hörde jag ett morrande formas. Ljudet steg och blev till ett fräsande som följdes av att hon sprang ut i vardagsrummet och jag hörde hur hon klämde sig in under soffan. Jag förstod inte vad som flugit i henne.
Nattens uppvaknande hade fått mig att vara extra seg denna fredag. När jag till slut kom hem efter veckans jobb bestämde jag mig för att beställa pizza istället för att laga mat. Det var ju trots allt helg nu, så då kunde jag äta skräpmat utan att skämmas. Medan jag väntade på att pizzan skulle levereras städade jag inför spelkvällen och gästerna som skulle komma dagen efter. När jag skulle flytta på ouijabrädet som blivit liggandes på bordet fick jag se ett glas som stod på brädet. Jag kunde inte minnas att jag satt något glas på brädet men måste ställt ifrån mig det utan att tänka på det. Det var antagligen vattenglaset från natten då jag varit yrvaken och förvirrad. När jag pockade upp glaset fick jag se att det stod placerat precis över order ”hej” på spelbrädet. Jag skrattade till för mig själv. Lite ironiskt att jag satt glaset så perfekt över ”hej”. -Hej, finns det några spöken här, sa jag med löjlig röst och skrattade igen. ouijabrädet lade jag in i mitt skåp bland alla de andra brädspelen. Jag fortsatte städningen med att plocka upp en tröja från golvet som jag kastade in i garderoben. Samtidigt som jag stängde garderobsdörren plingade dörrklockan och jag skyndade dit för att få min efterlängtade pizza.
På lördagsmorgonen sov jag ut. Efter att ha legat vaken en stund lockade jag på katten. Det var en av våra rutiner att hon kom in och la sig i sängen när jag hade sovmorgon. Jag valde att tro att hon tyckte det var lika mysigt som jag med morgonmys, men egentligen ville hon nog få upp mig ur sängen så att jag skulle ge henne mat. Men denna morgon kom hon inte. Jag hörde henne jama ute i köket men in till sovrummet ville hon inte komma. Efter ytterligare en stund i sängen gick jag till slut upp. Då fick jag se att garderobsdörren åter stod öppen. Börjar gångjärnen bli slitna eller vad är det som gör att dörren inte längre håller sig stängd? Jag stängde dörren och kontrollerade att det klickade till innan jag ryckte i den för att känna att den var ordentligt stängd och inte kunde glida upp. Jag kan irritera mig onödigt mycket på sådana små saker som en dörr som glider upp om man slarvar att stänga den. Men nu var dörren i alla fall stängd ordentligt.
Efter frukosten gjorde jag mig i ordning för att gå ut och göra lite ärenden. Bland annat skulle jag köpa kex och ost till kvällen. Jag behövde även ta en sväng förbi systembolaget för att köpa en bag-in-box inför spelkvällen. När jag stod framför spegeln i badrummet och tog på mig mina smycket märkte jag att min silverring var borta. Jag har en liten skål med lock vid handfatet där jag förvarar de smycken som jag oftast använder. Där förvarar jag min silverring som jag fått av Lisa och Agnes när jag fyllt 20. Men nu var den inte där. Jag kunde inte förstå vart den tagit vägen. Den låg alltid där om den inte satt på mitt finger. Det var en ganska enkel ring med sparsam utsmyckning, men det var min favorit. Jag letade en stund för att försäkra mig om att den inte låg utanför skålen eller i burken med hårsnoddar. Men jag hittade den ingenstans. Fundersam fortsatte jag sätta upp håret innan jag gav mig ut för att fixa mina ärenden.
Efter att ha uträttat mina ärenden spenderade jag eftermiddagen med att kolla på film. När det blev dags att byta från mysbyxor till något finare för kvällen fann jag åter igen garderobsdörren öppen. -Va-fan, svor jag för mig själv. Jag stängde ju dig... dörrjävel... muttrade jag medan jag valde bland jeansen som hängde på galgarna.
När klockan var lite efter sex plingade det på dörren och Lisa stod med ett stort leende och en systemetkasse i handen. Vi hade precis hällt upp var sitt glas vin när det plingade igen och Agnes och Sara gjorde oss sällskap. Det dröjde inte länge innan Clara och Therese hade anslutit. Ett par timmar senare hade vi ätit ost och kex, pratat om allt och inget och druckit vin så att vi alla var fnittriga. -Nu är det dags att vi spelar något!, utbrast Therese som alltid var full av energi. -Vad vill ni spela?, frågade jag medan jag gick mot skåpet där alla mina brädspel låg. Jag hade inte berättat för tjejerna om mysteri-boxen jag köpt, eller om ouijabrädet. Det hade bara inte blivit av. När jag öppnade skåpet såg jag genast ouijabrädet jag lagt in kvällen innan. På brädet låg min silverring som saknades från badrummet. Jag frös till i hela kroppen när jag såg ringen ligga placerad perfekt över ”hej”. Ringen ramade in ordet på ett sätt som krävt att den som lagt ringen där placerat den med vilje och med viss precision. HUR FAN HAMNADE RINGEN DÄR?!, undrade jag. Nog för att jag blivit lite virrig och glömsk de senaste dagarna... men jag var helt, HELT säker på att det inte var jag som lagt ringen där. Det fanns ingen annan som kunde gjort det heller. Men det måste ha varit någon annan... hur hamnade den annars där. Snabbt ryckte jag åt mig ringen och satte den på mitt finger. -Åh, ett ouijabräde! Det måste vi prova! Lisa sträckte sig framför mig för att få tag på spelbrädet upprymd över fyndet. Efter att ha upptäckt ringen på spelbrädet var jag inte det minsta sugen på att prova brädet. -Spelbrickan man ska ha på brädet saknas, sa jag i ett försök att förhindra spelet. -Det gör väl inget, vi kan ta ett glas eller något, kontrade Lisa. Obehaget steg i min kropp. -Då blir det ju inte på riktigt, sa jag och försökte dölja obehaget och skräcken som infunnit sig i mig. Jag tog spelbrädet från Lisa och lade det ovanpå det axelhöga skåpet för att snabbt säga: -Vad sägs som en omgång Trivial pursuit? Det var det första spelet jag sett i skåpet och jag spelade gärna vad som helst, så länge det inte var ouija. Sagt och gjort så spenderades kommande timme med en omgång Trivial pursuit och ännu mera vin. Efter det blev det några glas till och tre omgångar Alias. Vi hade det riktigt trevligt och stämningen var på topp. Alla vara vid det här laget ganska berusade vilket resulterade i oavbrutet skratt åt saker som i nyktert tillstånd inte hade varit särskilt roligt. Lisa kom tillbaka från toan med ouijabrädet i sin hand. -När jag var på toa hände det något konstigt, sa hon ganska allvarlig. -Vad då?, frågade Agnes och Sara i kör. -Det kom ett spöke och sa att vi måste spela ouija. Lisa tappade masken och skrattade ut de sista ordet i meningen vilket resulterade i att vi andra brast i gapskratt vi också. Jag också. Det var förmodligen vinet och den goda stämningen som fått obehaget över ouijabrädet att försvinna. I denna stund mindes jag nog inte ens ringen jag hittat där tidigare på kvällen. Hur som helst så protesterade jag inte mot att spela denna gång. Agnes drack upp det sista av sin GT och vände glaset upp och ner på brädet. -Hur börjar vi?, frågade hon då hon svalt den stora klunken. -Vi säger hej. Antar jag? Clara tittar på oss andra för att se om någon hade invändningar. -Vi måste fråga om det finns någon ande här. Och be den om ett tecken! Nästan vrålar Therese ut. Therese blir oftast ännu mer energisk än vanligt då hon får alkohol i sig. -Och alla måste ha fingrarna på glaset. Annars funkar det typ inte, sa Lisa och la sitt finger på glasets botten. Vi andra följde efter. -Finns det någon ande här, sa Lisa med tillgjord mörk röst så påminde om en skräckfilm. Det fick oss alla att brista ut i skratt. Håll kvar fingrarna, skrattade Lisa, annars fungerar det inte. -Vilket tur att vi har med en expert, skrattar jag och gav Lisa en menande blick. -Haha, om du har en examen i ouija så får du gärna ta över, skrattar hon. Men först vill jag se ett inramat diplom. Vi skrattade i flera minuter innan vi samlade oss och Lisa åter sa: -Finns det någon ande här så ge oss ett tecken. I en halv minut satt alla tysta och väntade på att något skulle hända. Jag tror inte att någon av oss förväntade oss att något skulle hända. Vi hade ryckts med i stämningen och lyssnade spänt samtidigt som vi tittade på spelbrädet. Så plötsligt hörde vi ett knackande. För en sekund stelnade vi till men Agnes kunde inte hålla minen utan avslöjade sig själv med ett fniss. -Ha ha, trodde du vi skulle gå på det eller?, frågade Clara. -Ni ville ha ett tecken och det fick ni, skämtade Agnes. -Jag tänker ta en rök-paus, någon som vill med?, frågade Sara som är den enda av oss som röker. Det slutade med att vi alla gick ut på min lilla balkong. Den friska, kyliga luften var ett skönt avbrott. Efter två cigg gick vi alla in igen. Jag slängde ett öga mot ouijabrädet och fick se glaset stå placerat över ”hej”. -Lämnade vi glaset på hej?, frågade jag de andra. -Vad pratar du om?, frågade Lisa. -Spelbrädet, sa jag. Lämnade vi glaset på ”hej”? Jag kom på mig själv med att låta irriterad och hoppades att ingen hörde det. -Det kanske är anden som säger hej, skrattade Agnes retsamt och de andra stämde in i skratt. Jag tog bort glaset och plockade med ett par andra glas ut till diskhon. -Therese och Lisa ska spela ett parti schack och vi slår vad om vem som vinner, ropar Clara inifrån tv-rummet. Vem satsar du på? -Therese, svarar jag snabbt. Lisa är för full för att ens veta hur pjäserna ska ställas upp. Jag hade delvis rätt. Lisa fick upp spelpjäserna men var inte nykter nog att minnas vilken spelpjäs som fick gå på vilket sätt. Partiet blev kort och efter en skål för vinnaren tyckte vi alla att det var dags att avsluta kvällen. Jag bar ut all disk till diskhon medan tjejerna tog på sig ytterkläderna. Sedan följde jag dem ner för trapporna och vinkade av dem vid busshållplatsen som låg 20-tal meter från min port. Kylan bet i kinderna och det var skönt att komma in i den varma lägenheten igen. Jag var trött och orkade inte bry mig om att borsta tänderna utan gick raka vägen till sovrummet. När jag passerade bordet där ouijabrädet låg kvar stod där ett glas. Glaset stod upp-och-ner rakt över ”hej”. Jag gick fram och tittade förbryllat på glaset. Jag var långt ifrån nykter men jag hade plockat ut alla glas till diskhon innan jag följt tjejerna ut. Obehaget som ouijabrädet åstadkom fyllde min kropp på nytt. Då tröttheten tog över ställde jag ner glaset på bordet med en övertalande tanke om att ”jag missade bara glaset, det har stått där hela tiden. Jag är för full för att minnas det bara”. Spelbrädet ville jag i alla fall inte se mer av så jag la in det i skåpet igen och stängde skåpdörren. Sedan gick jag in i sovrummet, klädde av mig och somnade på två minuter.
Ett ljud hade väckt mig. Det var mörkt i rummet och mitt huvud var tungt och snurrigt. -Kom hit kissen, lockade jag på katten då det måste ha varit henne jag hört. Som svar fick jag ett fräsande som kom utifrån hallen. Jag tände lampan för att se vad klockan var och kanske kunde jag även få svar på vad katten hade fräst åt. Ljuset av lampan stack i ögonen. När ögonen hade börjat vänja sig såg jag en svag skugga på väggen. Skuggans konturer bildade gestalten av en smal, människoliknande varelse. Men skuggan såg inte ut som skuggan från någon som stått framför lampan, för skuggan var inte alls så kompakt, utan snarare som skuggan från en tunn gardin som släpper igenom det mesta av ljuset. En svag skugga. Skuggan var rakt framför mig och jag kunde inte se något som orsakade den. Instinktivt kastade jag blicken mot garderobsdörren. Den stod öppen. Denna gången var jag inte säker på att jag stängt den. Mitt fokus flyttades tillbaka till skuggan. Om det var skuggan av en människa var det en kort människa. Smal, eller rättare sagt spinkig och armarna längs dess sidor såg oproportionerligt långa ut och fingrarna lika så. Eventuellt kan det ha varit naglar som fick fingrarna att se längre ut. Jag tog in dess utseende på några sekunder innan jag la märke till att skuggan inte kunde komma från något i rummet. Skuggan från en möbel rör sig inte. Det gjorde skuggan. Inte som en direkt rörelse, utan den var bara inte still. Som det lätta gunget som blir när en människa andas. Hela min kropp stelnade till och skräcken fyllde varje millimeter av mig. Jag slutade andas då jag var rädd att skuggan skulle lägga märke till mig. Jag utgick från att skuggan var något levande. Om det var skuggan eller det som måste orsaka skuggan som skrämde mig kunde jag inte reda ut. En skugga har ju alltid en källa, men skuggans källa skulle i så fall finnas framför mina ögon vilket den inte gjorde. Jag låg paralyserad av skräck i cirka en minut innan jag tog mod till mig att snabbt släcka och dra täcket över huvudet. Tack vare allt vin jag druckit under kvällen somnade jag om efter kanske en halvtimme.
Jag vaknade av att solen sken in på mig. Med en gång påmindes jag av nattens händelse. Hade det bara varit en dröm? Jag hoppades det men det hade varit alldeles för verklighetstroget för att vara en dröm. Vad kastar en skugga utan att synas? Tänkte jag och kände hur obehaget fick det att vändas i magen. Jag hade ingen lust att ligga kvar i sängen utan gick upp för att distrahera tankarna med att städa. Huvudvärken påminde mig om allt vin jag druckit kvällen innan. Jag gick fram till väggen där skuggan visat sig under natten. Nu lystes väggen upp av solljuset. Trots att jag sett samma beigea tapet varje dag synade jag den noga efter fläckar eller något annat som kunde förklara om nattens upplevelse trots allt hade varit en synvilla. Men inget. Jag gick fram till garderoben och stängde dörren med en bestämt smäll. Jag behövde kaffe. Mycket kaffe och en Alvedon. Så snart jag startat kaffebryggaren och gett katten mat gick jag in till vardagsrummet för att städa undan. Katten jamade godmorgon underifrån soffan. Då fick jag se det. Ouijabrädet stod på bordet med ett glas på. Jag visste att glaset var placerat på ”hej” redan innan jag kommit hela vägen fram till brädet. Jag hejdade mig i steget och tog sedan mod till mig och gick fram till brädet. Mycket riktigt stod glaset över ”hej”. Jag tog ett djup, långt andetag. Andades in... och ut. Sedan ryckte jag åt mig glaset och spelbrädet och gick ut i köket. Spelbrädet kastade jag ner i papperskorgen. Det var för stort och endast ena hörnet gick ner i sophinken men de sket jag i. Nu skulle det förbannade spelbrädet ut. Jag ringde min mamma samtidigt som jag kläde på mig och hällde upp kaffer i min termosmugg. Jag frågade mamma om hon var hemma och sa att jag inte hade något för mig idag så jag tänkte komma på besök. Sanningen var att jag inte stod ut med att vara hemma i lägenheten hela dagen. Inte efter det som hänt under natten. Jag började på riktigt tro att jag var galen. Mamma sa att hon var hemma hela dagen och om jag kom kunde vi äta en god middag ihop. Det skulle bli trevligt.
På bussen på väg till mamma försökte jag reda ut tankarna. Hade jag börjat gå i sömnen, fast att jag aldrig gjort det tidigare? Var det i sömnen jag hade plockat fram ouijabrädet från skåpet. Nä... det kändes inte troligt. Och varför placerades alla saker över ”hej”. Vadå hej? Vem eller var det kanske VAD vill säga hej? Och varför öppnas garderobsdörren jämt? Är det verkligen bara gångjärnen som har blivit slitna? Eller är det någon som öppnar dörren när jag inte är hemma? Varför beter sig katten så konstigt? Allt hade börjat med den där mysteri-boxen. Lådan hade varit väldigt tung när jag hämtade den. Men då jag öppnat den var varken lådan eller dess innehåll tungt. Jag drack mitt varma kaffe med rynkade ögonbryn. Jag var så irriterad men ännu mera rädd. Vad jag var rädd för visst jag ju inte ens. Skuggan jag sett under natten MÅSTE ha orsakats av något. Allt har en naturlig förklaring, även om man inte alltid ser den med en gång, mediterade jag för mig själv. Vem hade ens skickat ett spelbräde i en så stor låda? Hm... lådan hade varit tung... kunde det vara så att det funnits något mer i lådan... något som avsändaren hade velat bli av med... något som hade med ouijabrädet att göra? Kan brädet ha hämtat något från andra sidan som sedan följt med brädet hem till mig. Något som nu ville ha min uppmärksamhet... något som inte hör hemma i denna värld och därför inte syns? Kan något som inte syns ge en skugga...? Bussen stannade och jag vaknade upp ur mina tankar och skyndade mig av.
Jag hade en trevlig dag med mamma men jag kunde inte sluta tänka på att konstig som hänt det senaste. Mamma märkte att jag svävade iväg i tankarna och frågade flera gånger vad jag tänkte på. -Inget, försäkrade jag henne. Jag har sovit lite dåligt bara. Jag kunde inte förklara för henne om allt konstigt. Vad skulle jag säga? Att det kanske finns något i min lägenhet, att garderoben behöver nya gångjärn, katten beter sig konstigt och att jag glömt vart jag ställt mina vattenglas. Ingen människa håller väl koll på vart de ställer sina glas! Jag insåg hur paranoid jag skulle ha låtit om jag sagt detta högt. Jag ville inte oroa henne men jag passade ändå på att fråga om jag någon gång gått i sömnen som barn. -Nej, det kan jag aldrig minnas att du gjort. Varför undrar du det? Mamma tyckte såklart att det var en konstig sak att fråga apropå ingenting. -Nej, inget särskilt. Bara en grej jag och tjejerna pratade om igår, ljög jag för att avfärda samtalet.
Det hann bli kväll innan jag till slut tog bussen hem. För varje meter bussen åkte växte sig obehaget större i mig. Stegen upp för trappan var tunga och när jag vridit om nycklarna i låset tog jag ett djupt andetag och sa till mig själv: ”Skärp dig! Allting har en förklaring. Och spöken finns inte. Det vet du”. Sedan öppnade jag dörren och klev in i lägenheten. Allt var som vanligt och jag andades ut och kände mig dum som låtit tankarna spinna iväg. Nycklarna hängde jag i nyckelskåpet på väggen och ytterkläderna hängde jag av mig vid hatthyllan. När jag kom in i vardagsrummet såg jag ouijabrädet stå på bordet. Denna gången var det ett av mina halsband som låg på brädet. Det var ett av de smycken jag förvarade i badrummet vanligtvis. Nu låg det placerat över ”hej”. Blodet frös till is i ådrorna. Jag blev rasande över rädslan som fyllde mig och hanterade det genom att bestämt och hastigt ta upp spelbrädet och med full kraft bryta det på mitten över mitt knä. Jag la ihop de två halvorna och bröt det på nytt över knät. Med bestämda steg gick jag sedan ut i köket och slängde bitarna i sopphinken igen. Denna gången gick hela spelbrädet, rättare sagt bitarna av det, ner helt i sophinken. Jag tryckte till bitarna lite extra så att de tog emot i botten. -Jag är inte galen, mumlade jag irriterat till mig själv och styrde stegen tillbaka till vardagsrummet. Halsbandet satte jag runt halsen. Nu kunde det inte hamna på det dumma spelbrädet såvida ingen slet de från min hals, resonerade jag. Efter det tog jag en dusch och tvättade håret. Det var en kort dusch. Klockan var mycket och imorgon blev det en ny vecka. Efter duschen gjorde jag mig i ordning för kvällen och det sista jag tänkte göra var att släcka ner i lägenheten. Jag släckte i köket och gick vidare till vardagsrummet... Där, på bordet låg de trasiga ouijabrädet. Jag gick långsamt och tveksamt fram till det. De fyra bitarna låg tätt ihop som att någon försökt laga det men inte haft varken tejp eller lim för att fästa bitarna i varandra. Över ”hej” låg mina nycklar. I några sekunder stod jag helt mållös och gapade med blicken fäst på spelbrädet. Hur...? var allt mina tankar kunde forma. Min ilska hade inte försvunnit. Enda förklaringen till att ouijabrädet och allt annat konstigt är att någon är i min lägenhet och flyttar sakerna. Någon som jag inte ser. Som inte låter sig bli sedd. Genast bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag beväpnade mig med en stekpanna och ficklampa innan jag gick in till garderoben i sovrummet. Dörren stod på glänt. Med stekpannan redo att slå till vem, eller vad, som kunde finnas där inne lyste jag igenom garderoben. Jag flyttade på kläderna för att försäkra mig om att det var tomt. Det var det. Efter att ha sökt igenom hela lägenheten lyste jag igenom garderoben en gång till. Hela tiden med stekpannan i högsta hugg. Nu andades jag ut och slappnade av för första gången sedan jag kommit hem. Det var ingen i min lägenhet. Bara jag och katten. Och dörren var låst. Hade det varit någon här var den inte det längre. För säkerhets skull lät jag några lampor vara tända när jag gick och lade mig.
Vettskrämd vaknade jag upp. Jag vet inte vad som väckt mig men jag var säker på att något var fel. Försiktigt sträckte jag ut armen och letade upp lampknappen som tände sänglampan. 03.00 visade klockan. Paniken sköt igenom mig då jag plötsligt insåg att sänglampan var en av de lampor jag lämnat tänd. Sakta vred jag på huvudet för att se ut över rummet. Framför sängen såg jag samma skugga jag sett natten innan. Den var ännu mer obehaglig än jag mindes den. Med sina långa smala armar. Skuggan var fortfarande svag som från en tunn gardin. Skuggan rörde sig mot mig. Den sträckte sina oproportionerligt långa knotiga fingrar mot mig. Jag höll andan och hjärnan kunde inte formulera en enda tanke. Skräcken paralyserade mig. Skuggan tog ytligare ett steg närmre. Med armarna sträckta mot mig tog den sig över sänggaveln och kröp sakta mot mig. När den kommit fram till min bröstkorg sträckte den på sig, lutat över mig. De knotiga fingrarna kom närmre mitt ansikte... Jag måste ha svimmat för plötsligt vaknade jag upp med ett ryck. Jag drog häftigt efter andan medan jag kastade mig efter lampknappen. Lampans ljus kastade ett skarpt ljus över rummet. Tomt. Förvirrad och skräckslagen som jag var kastade jag mig ut i köket och greppade stekpannan jag lämnat framme från kvällen. Jag kollade först att dörren var låst. Sedan sökte jag igenom lägenheten säkert tio gånger utan att hitta något. Inget ovanligt alls. Bara katten som jamade under soffan.
Nu är klockan 05.48 och jag är inne på min åttonde kopp kaffe. Om en timme ska jag ringa till jobbet och sjukskriva mig för dagen. Idag ska jag göra mig av med ouijabrädet för gott. De fyra bitarna ligger fortfarande på soffbordet framför mig. Prydligt och tätt intill varandra. Ditlagda av den där hemska saken. Min ytterdörr har varit låst hela natten och jag vet att det inte är något som varken kommit in eller gått ut genom den. Om skuggan som anföll mig är en ond demon, ett spöke, en poltergais eller något annat vet jag inte. Jag bryr mig inte. Vad det än är så är det av ondo. Jag känner det i varje nerv i kroppen. Min rimligaste gissning är att personen som skickade ouijabrädet till mig hade framkallat något som inte hör hemma i vår värld. Något som följde med i lådan till mig. Så fort affärerna öppnar ska jag åka och köpa tändvätska och sedan ta mig ut i skogen och bränna ouijabrädet. Jag sväljer den sista klunken kaffe, vänder koppen upp och ner, placerar den över ordet ”hej då” och säger högt och tydligt ”HEJ DÅ”.
0
submitted by Jezii_ to sweden [link] [comments]


2018.12.23 15:28 Jezii_ Spökhistori: Vad köpte jag på nätet?

Jag har skrivit en spökhistoria och behöver lite feedback. Jag är ingen van skribent men gillar att skriva och vill bli bättre. Detta är en fiktiv berättelse och jag kallar den: Vad köpte jag på nätet?

Har du hört talas om ”mysteri-box”? Du vet, en sån där låda du kan köpa på e-bay och liknande e-handelssidor, med ett okänt innehåll. Kort sagt så köper du en låda utan att veta vad den innehåller. Du får sedan en överraskning när du får hem lådan och öppnar den. Denna berättelse kommer handla om en sådan låda.
Först ska jag kort berätta vem jag är. Jag är en 25-årig tjej som bor i en småstad. Bortsett från min katt bor jag ensam i en hemtrevlig lägenhet. På dagarna har jag ett kontorsjobb och på min fritid träffar jag ofta vänner eller familj. Det är ett helt normalt och ganska stillsamt liv. I alla fram tills nu.
Det hela började en helt vanlig kväll. Jag låg i soffan med Youtube spelandes på TV-skärmen, men surfade mest på mobilen, trött efter dagen jobb. På TV:n rullade Youtube-klipp efter Youtube-klipp då jag för längesedan slutat köa klipp jag ville se. Plötsligt fångade ljudet från TV:n min uppmärksamhet och jag tittade upp. Det visade sig att det glada skriket från en Youtuber var reaktionen av att öppna en mysteri-box. Efter att ha sett ytterligare ett par klipp med Youtubers som öppnade sina mysteri-box framför kameran blev jag lite sugen på att själv klicka hem en. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej. Kul grej... Om jag bara hade vetat...
Efter några dagar hade jag nästan glömt bort mitt köp men blev glatt överraskad när jag efter jobbet såg att jag fått ett sms om att jag hade ett paket att hämta. På vägen hem svängde jag förbi mitt postombud för att hämta ut paketet. Det är alltid mycket folk som ska hämta ut paket efter 16-tiden; alla på väg hem efter jobbet. Under tiden jag väntade på min tur fantiserade jag om vad som kunde finnas i låda. Jag hade betalt 300kr för den, vilket jag tycket var en lagom summa för att lådans innehåll skulle vara mer än bara billig skit, samtidigt som jag hade råd att förlora pengarna om det visade sig att innehållet var skit. -Nr: 42!, ropades ut och jag vaknade till ur mina fantasier och gick fram till disken för att uträtta mitt ärende. Efter flera minuters letande kom killen i butiken tillbaka från lagret med ett stort paket på en vagn. -OJ, det var större än jag förväntat mig, utbrast jag när jag såg paketet. Lådan var över 1x1 meter och minst lika hög. Jag var tacksam över att jag fick låna vagnen för att rulla ut paketet till bilen. Jävlar vad tungt, tänkte jag när jag lyfte in lådan i bagageutrymmet på bilen. Är det en IKEA-möbel eller vad kan det vara?, undrade jag och min nyfikenhet växte sig ännu större.
Efter att jag med lite möda fått in paketet i min lägenhet pustade jag ut och hängde av mig jackan, skorna, nycklarna och handväskan. -Nu ska vi se vad det är för mysteri-box, sa jag för mig själv då jag hämtade en kniv i köket för att skära upp tejpen som täckte lådans öppning. Min katt kom nyfiket fram för att lukta på lådan. -Den som packade har då verkligen inte snålat med tejpen, sa jag till katten samtidigt som jag skar genom tejpens alla lager. Helt plötsligt fräste katten till och sprang iväg från lådan i rasande fart. Jag har aldrig sett min annars så lugna katt fräsa åt något på det sättet, så jag sprang efter henne in i köket. Hon satt och tryckte under en stol och ville inte prata med mig. Ja, ja... tänkte jag och gick ut i hallen för att äntligen få se vad lådan innehöll. När jag kom ut till lådan var kartongkanterna uppvikta. Hmm... vek jag upp lådans kanter? Ja, det gjorde jag väl utan att tänka på det, antog jag. Jag tittade ner i lådan och förvånades över vad jag såg. I botten låg ett ouijabräde. ENDAST ett ouijabrädet. Jag plockade upp brädet och kliade mig i huvudet. Jag vägde brädet i handen och det vägde inte mer än vad man kan förvänta sig att ett spelbräde som är som ett A3-papper i storlek och ca 0,5cm tjockt. Jag tittade ner i lådan och undersöker det tomma utrymmet med handen för att sedan väga ouijabrädet en gång till i handen. Förbryllad la ner spelbrädet på golvet för att lyfta lådan, för att se om det var lådan i sig som hade varit så tung. Ännu mer förvånad och fundersam blev jag när jag efter flera lyft konstaterat att lådan inte vägde mer än en vanlig papplåda. Men paketet hade ju vart så tungt att bära in... visst hade det det... jag stod och stirrade på lådan ett tag och funderade på om jag blivit galen då jag inte kunde förstå varför det inte fanns någon förklaring till lådans vikt som plötslig minskat. Sedan bestämde jag mig för att laga lite mat och släppa mysteriet med lådan. Jag var nog bara trött efter att jag stirrat på en datorskräm hela dagen. Jag ser mig själv som en förnuftig person och tror att allt har en naturlig förklaring även om man inte ser den på en gång. Därför tänkte jag att mysteriet inte var något att grubbla sig gråhårig över.
Efter maten tog jag mig en ordentligare titt på ouijabrädet som funnits i lådan. Det hade alfabetets bokstäver i två prydliga rader, orden ”ja”, ”nej”, ”hej” och ”hejdå”, inramat av en mönstrad ram mot den ljusa bakgrunden. Det var allt. Spelbrickan, alltså den plattan som ska ligga på spelbrädet och som deltagarna ska lägga sina fingrar på, hade inte följt med. Tur att jag inte betalade mer för lådan, tänkte jag. Men det kunde bli kul att prova brädet under en spelkväll i framtiden tänkte jag samtidigt. Jag och mina vänner hade ofta spelkvällar då vi drack vin och spelade brädspel, vilket framåt småtimmarna kunde sluta hur som helst. Antingen blev någon osams över reglarna i Monopol eller så så firade vi alla att vi vunnit då ingen var nykter nog att veta vems tur det var i fia-med-knuff.
Den natten sov jag oroligt och när jag vaknade var jag allt annat än utsövd. Trött gick jag upp för att starta kaffebryggaren och ge katten mat, allt enligt min inövade morgonrutin. Katten som alltid kommer till matskålen så fort hon hör ljudet av kylskåpet som öppnas kom inte denna morgon. Istället hittade jag henne under soffan där hon verkade ha spenderat natten. Efter att ha sträckt in handen och klappat henne tänkte jag att jag skulle ha lite koll på henne så hon inte var sjuk. Detta beteende var inte likt henne. Efter att jag fått i mig lite frukost begav jag mig till jobbet.
När jag kom hem den dagen fick jag en konstig känsla så fort jag kom in i lägenheten. En känsla av att jag inte var ensam. Jag skakade av mig känslan och gick istället för att titta i kattens matskålar. Hon hade ätit upp mjuk-maten och även en del av torrfodret. Skönt, då verkar hon inte vara sjuk fast att hon bettet sig lite märkligt. Senare på kvällen skulle jag leta fram rena kläder till morgondagen. Garderobsdörren stod på glänt vilket det ofta gjorde då jag slarvade med att stänga den. På golvet av garderoben låg en klänning som halkat av sin galge. Eftersom det var en av mina finare klänningar som hängde längst in i garderoben var det egentligen lite konstigt att den halkat av galgen då jag inte varit så långt in i garderoben och rotat på länge. Utan att tänka nämnvärt på det plockade jag upp klänningen och hängde tillbaka den på en ledig galge. Efter att ha plockat fram kläder stängde jag garderobsdörren så att det skulle se lite städat och ordningsamt ut.
Denna natten sov jag bra, bortsett från att jag vaknat till ett par gånger av att jag hört ljud. Eftersom katten är vaken större delen av nätterna somnade jag om på en gång då jag visste att ljuden bara berodde på min fyrbenta hårboll. På morgonen ville jag minnas att ljuden som väckt mig hade påmint om fotsteg. Men jag visste ju att det bara hade varit katten. Hennes små tassar måste blandats med mina drömmar och fått mig att minnas något annat än verkligheten. Katten låg även denna morgon under soffan men kom tveksamt fram till matskålarna när frukosten serverats. Efter att ha ätit lite sprang hon in under soffan igen. Innan jag åkte till jobbet bestämde jag mig för att hämta en halsduk i garderoben då termometern visade att temperaturen var betydligt kallare än gårdagen. Garderobsdörren stod på glänt idag igen. Konstig... jag var säker på att jag stängt den dagen innan. Men kanske hade jag slarvat och den glidit upp de centimeterna den stod öppen. Jag ryckte åt mig en grå halsduk och begav mig ut i kylan.
Återigen fick jag en konstig känsla då jag kom hem denna dag. Jag kanske börjar bli sjuk eller något, tänkte jag, för att sedan leta efter katten och se hur hon mådde. Hon kröp ut från soffan för att sedan göra mig sällskap i köket då jag lagade mat. Under tiden jag åt skrev jag med mina vänner i våran gruppchatt. Lisa undrade vad vi alla hade för oss i helgen. Jag kom då att tänka på mitt ouijabräde och föreslog att vi skulle ha spelkväll hemma hos mig. Då alla tyckte att det var en bra ide bestämde vi att vi skulle ses hos mig på lördagskvällen.
Denna natten sov jag oroligt igen. Jag väcktes av ett ljud jag inte kunde identifiera och när jag tände lampan tyckte jag mig se en skugga i dörröppningen till sovrummet. Skuggan såg ut att vara från en människa men jag såg den endast en sekund då den försvann i riktning mot köket. Jag blev osäker på om det var mina trötta ögon och faktumet att jag var yrvaken som fått mig att se fel. Inte kunde jag ha sett en skugga av någon. Min rationella del av hjärnan tänkte att det var nog bara katten som i skenet av lampan fått en skugga mycket större än hennes verkliga storlek. Men känslan av att jag faktiskt sett en människoliknande skugga förbryllade mig så mycket att jag reste mig upp och gick ut i hallen och tände lampan. Jag var inte rädd att det skulle vara någon i lägenheten. Som sagt så tror jag att allt har en naturlig förklaring och därför ville jag se om det var katten som var uppe och gick. Kunde jag bara se att det var hon skulle jag kunna somna om utan att tänka mer på saken. -Hallå gumma?, frågade jag och tittade runt utan att se henne. Är det du som är uppe och går? Hon svarade med ett jamande som kom från soffan. Jag gick till in i vardagsrummet och böjde mig ner och sträckte in handen under soffan. När min hand strök över hennes mjuka päls hörde jag ett svagt spinnande från henne. Hon måste sprungit in och lagt sig här precis nu antog jag. Jag gick ut i köket för att passa på att dricka ett glas vatten, mest eftersom jag ändå var uppe. När jag åter gick mot sovrummet kom katten efter för att göra mig sällskap. När jag lade mig ner och drog upp täcket upptäckte jag att katten stannat upp och stirrade med skarp blick på den halvöppna garderobsdörren. Djupt inne i den lilla kattkroppen hörde jag ett morrande formas. Ljudet steg och blev till ett fräsande som följdes av att hon sprang ut i vardagsrummet och jag hörde hur hon klämde sig in under soffan. Jag förstod inte vad som flugit i henne.
Nattens uppvaknande hade fått mig att vara extra seg denna fredag. När jag till slut kom hem efter veckans jobb bestämde jag mig för att beställa pizza istället för att laga mat. Det var ju trots allt helg nu, så då kunde jag äta skräpmat utan att skämmas. Medan jag väntade på att pizzan skulle levereras städade jag inför spelkvällen och gästerna som skulle komma dagen efter. När jag skulle flytta på ouijabrädet som blivit liggandes på bordet fick jag se ett glas som stod på brädet. Jag kunde inte minnas att jag satt något glas på brädet men måste ställt ifrån mig det utan att tänka på det. Det var antagligen vattenglaset från natten då jag varit yrvaken och förvirrad. När jag pockade upp glaset fick jag se att det stod placerat precis över order ”hej” på spelbrädet. Jag skrattade till för mig själv. Lite ironiskt att jag satt glaset så perfekt över ”hej”. -Hej, finns det några spöken här, sa jag med löjlig röst och skrattade igen. ouijabrädet lade jag in i mitt skåp bland alla de andra brädspelen. Jag fortsatte städningen med att plocka upp en tröja från golvet som jag kastade in i garderoben. Samtidigt som jag stängde garderobsdörren plingade dörrklockan och jag skyndade dit för att få min efterlängtade pizza.
På lördagsmorgonen sov jag ut. Efter att ha legat vaken en stund lockade jag på katten. Det var en av våra rutiner att hon kom in och la sig i sängen när jag hade sovmorgon. Jag valde att tro att hon tyckte det var lika mysigt som jag med morgonmys, men egentligen ville hon nog få upp mig ur sängen så att jag skulle ge henne mat. Men denna morgon kom hon inte. Jag hörde henne jama ute i köket men in till sovrummet ville hon inte komma. Efter ytterligare en stund i sängen gick jag till slut upp. Då fick jag se att garderobsdörren åter stod öppen. Börjar gångjärnen bli slitna eller vad är det som gör att dörren inte längre håller sig stängd? Jag stängde dörren och kontrollerade att det klickade till innan jag ryckte i den för att känna att den var ordentligt stängd och inte kunde glida upp. Jag kan irritera mig onödigt mycket på sådana små saker som en dörr som glider upp om man slarvar att stänga den. Men nu var dörren i alla fall stängd ordentligt.
Efter frukosten gjorde jag mig i ordning för att gå ut och göra lite ärenden. Bland annat skulle jag köpa kex och ost till kvällen. Jag behövde även ta en sväng förbi systembolaget för att köpa en bag-in-box inför spelkvällen. När jag stod framför spegeln i badrummet och tog på mig mina smycket märkte jag att min silverring var borta. Jag har en liten skål med lock vid handfatet där jag förvarar de smycken som jag oftast använder. Där förvarar jag min silverring som jag fått av Lisa och Agnes när jag fyllt 20. Men nu var den inte där. Jag kunde inte förstå vart den tagit vägen. Den låg alltid där om den inte satt på mitt finger. Det var en ganska enkel ring med sparsam utsmyckning, men det var min favorit. Jag letade en stund för att försäkra mig om att den inte låg utanför skålen eller i burken med hårsnoddar. Men jag hittade den ingenstans. Fundersam fortsatte jag sätta upp håret innan jag gav mig ut för att fixa mina ärenden.
Efter att ha uträttat mina ärenden spenderade jag eftermiddagen med att kolla på film. När det blev dags att byta från mysbyxor till något finare för kvällen fann jag åter igen garderobsdörren öppen. -Va-fan, svor jag för mig själv. Jag stängde ju dig... dörrjävel... muttrade jag medan jag valde bland jeansen som hängde på galgarna.
När klockan var lite efter sex plingade det på dörren och Lisa stod med ett stort leende och en systemetkasse i handen. Vi hade precis hällt upp var sitt glas vin när det plingade igen och Agnes och Sara gjorde oss sällskap. Det dröjde inte länge innan Clara och Therese hade anslutit. Ett par timmar senare hade vi ätit ost och kex, pratat om allt och inget och druckit vin så att vi alla var fnittriga. -Nu är det dags att vi spelar något!, utbrast Therese som alltid var full av energi. -Vad vill ni spela?, frågade jag medan jag gick mot skåpet där alla mina brädspel låg. Jag hade inte berättat för tjejerna om mysteri-boxen jag köpt, eller om ouijabrädet. Det hade bara inte blivit av. När jag öppnade skåpet såg jag genast ouijabrädet jag lagt in kvällen innan. På brädet låg min silverring som saknades från badrummet. Jag frös till i hela kroppen när jag såg ringen ligga placerad perfekt över ”hej”. Ringen ramade in ordet på ett sätt som krävt att den som lagt ringen där placerat den med vilje och med viss precision. HUR FAN HAMNADE RINGEN DÄR?!, undrade jag. Nog för att jag blivit lite virrig och glömsk de senaste dagarna... men jag var helt, HELT säker på att det inte var jag som lagt ringen där. Det fanns ingen annan som kunde gjort det heller. Men det måste ha varit någon annan... hur hamnade den annars där. Snabbt ryckte jag åt mig ringen och satte den på mitt finger. -Åh, ett ouijabräde! Det måste vi prova! Lisa sträckte sig framför mig för att få tag på spelbrädet upprymd över fyndet. Efter att ha upptäckt ringen på spelbrädet var jag inte det minsta sugen på att prova brädet. -Spelbrickan man ska ha på brädet saknas, sa jag i ett försök att förhindra spelet. -Det gör väl inget, vi kan ta ett glas eller något, kontrade Lisa. Obehaget steg i min kropp. -Då blir det ju inte på riktigt, sa jag och försökte dölja obehaget och skräcken som infunnit sig i mig. Jag tog spelbrädet från Lisa och lade det ovanpå det axelhöga skåpet för att snabbt säga: -Vad sägs som en omgång Trivial pursuit? Det var det första spelet jag sett i skåpet och jag spelade gärna vad som helst, så länge det inte var ouija. Sagt och gjort så spenderades kommande timme med en omgång Trivial pursuit och ännu mera vin. Efter det blev det några glas till och tre omgångar Alias. Vi hade det riktigt trevligt och stämningen var på topp. Alla vara vid det här laget ganska berusade vilket resulterade i oavbrutet skratt åt saker som i nyktert tillstånd inte hade varit särskilt roligt. Lisa kom tillbaka från toan med ouijabrädet i sin hand. -När jag var på toa hände det något konstigt, sa hon ganska allvarlig. -Vad då?, frågade Agnes och Sara i kör. -Det kom ett spöke och sa att vi måste spela ouija. Lisa tappade masken och skrattade ut de sista ordet i meningen vilket resulterade i att vi andra brast i gapskratt vi också. Jag också. Det var förmodligen vinet och den goda stämningen som fått obehaget över ouijabrädet att försvinna. I denna stund mindes jag nog inte ens ringen jag hittat där tidigare på kvällen. Hur som helst så protesterade jag inte mot att spela denna gång. Agnes drack upp det sista av sin GT och vände glaset upp och ner på brädet. -Hur börjar vi?, frågade hon då hon svalt den stora klunken. -Vi säger hej. Antar jag? Clara tittar på oss andra för att se om någon hade invändningar. -Vi måste fråga om det finns någon ande här. Och be den om ett tecken! Nästan vrålar Therese ut. Therese blir oftast ännu mer energisk än vanligt då hon får alkohol i sig. -Och alla måste ha fingrarna på glaset. Annars funkar det typ inte, sa Lisa och la sitt finger på glasets botten. Vi andra följde efter. -Finns det någon ande här, sa Lisa med tillgjord mörk röst så påminde om en skräckfilm. Det fick oss alla att brista ut i skratt. Håll kvar fingrarna, skrattade Lisa, annars fungerar det inte. -Vilket tur att vi har med en expert, skrattar jag och gav Lisa en menande blick. -Haha, om du har en examen i ouija så får du gärna ta över, skrattar hon. Men först vill jag se ett inramat diplom. Vi skrattade i flera minuter innan vi samlade oss och Lisa åter sa: -Finns det någon ande här så ge oss ett tecken. I en halv minut satt alla tysta och väntade på att något skulle hända. Jag tror inte att någon av oss förväntade oss att något skulle hända. Vi hade ryckts med i stämningen och lyssnade spänt samtidigt som vi tittade på spelbrädet. Så plötsligt hörde vi ett knackande. För en sekund stelnade vi till men Agnes kunde inte hålla minen utan avslöjade sig själv med ett fniss. -Ha ha, trodde du vi skulle gå på det eller?, frågade Clara. -Ni ville ha ett tecken och det fick ni, skämtade Agnes. -Jag tänker ta en rök-paus, någon som vill med?, frågade Sara som är den enda av oss som röker. Det slutade med att vi alla gick ut på min lilla balkong. Den friska, kyliga luften var ett skönt avbrott. Efter två cigg gick vi alla in igen. Jag slängde ett öga mot ouijabrädet och fick se glaset stå placerat över ”hej”. -Lämnade vi glaset på hej?, frågade jag de andra. -Vad pratar du om?, frågade Lisa. -Spelbrädet, sa jag. Lämnade vi glaset på ”hej”? Jag kom på mig själv med att låta irriterad och hoppades att ingen hörde det. -Det kanske är anden som säger hej, skrattade Agnes retsamt och de andra stämde in i skratt. Jag tog bort glaset och plockade med ett par andra glas ut till diskhon. -Therese och Lisa ska spela ett parti schack och vi slår vad om vem som vinner, ropar Clara inifrån tv-rummet. Vem satsar du på? -Therese, svarar jag snabbt. Lisa är för full för att ens veta hur pjäserna ska ställas upp. Jag hade delvis rätt. Lisa fick upp spelpjäserna men var inte nykter nog att minnas vilken spelpjäs som fick gå på vilket sätt. Partiet blev kort och efter en skål för vinnaren tyckte vi alla att det var dags att avsluta kvällen. Jag bar ut all disk till diskhon medan tjejerna tog på sig ytterkläderna. Sedan följde jag dem ner för trapporna och vinkade av dem vid busshållplatsen som låg 20-tal meter från min port. Kylan bet i kinderna och det var skönt att komma in i den varma lägenheten igen. Jag var trött och orkade inte bry mig om att borsta tänderna utan gick raka vägen till sovrummet. När jag passerade bordet där ouijabrädet låg kvar stod där ett glas. Glaset stod upp-och-ner rakt över ”hej”. Jag gick fram och tittade förbryllat på glaset. Jag var långt ifrån nykter men jag hade plockat ut alla glas till diskhon innan jag följt tjejerna ut. Obehaget som ouijabrädet åstadkom fyllde min kropp på nytt. Då tröttheten tog över ställde jag ner glaset på bordet med en övertalande tanke om att ”jag missade bara glaset, det har stått där hela tiden. Jag är för full för att minnas det bara”. Spelbrädet ville jag i alla fall inte se mer av så jag la in det i skåpet igen och stängde skåpdörren. Sedan gick jag in i sovrummet, klädde av mig och somnade på två minuter.
Ett ljud hade väckt mig. Det var mörkt i rummet och mitt huvud var tungt och snurrigt. -Kom hit kissen, lockade jag på katten då det måste ha varit henne jag hört. Som svar fick jag ett fräsande som kom utifrån hallen. Jag tände lampan för att se vad klockan var och kanske kunde jag även få svar på vad katten hade fräst åt. Ljuset av lampan stack i ögonen. När ögonen hade börjat vänja sig såg jag en svag skugga på väggen. Skuggans konturer bildade gestalten av en smal, människoliknande varelse. Men skuggan såg inte ut som skuggan från någon som stått framför lampan, för skuggan var inte alls så kompakt, utan snarare som skuggan från en tunn gardin som släpper igenom det mesta av ljuset. En svag skugga. Skuggan var rakt framför mig och jag kunde inte se något som orsakade den. Instinktivt kastade jag blicken mot garderobsdörren. Den stod öppen. Denna gången var jag inte säker på att jag stängt den. Mitt fokus flyttades tillbaka till skuggan. Om det var skuggan av en människa var det en kort människa. Smal, eller rättare sagt spinkig och armarna längs dess sidor såg oproportionerligt långa ut och fingrarna lika så. Eventuellt kan det ha varit naglar som fick fingrarna att se längre ut. Jag tog in dess utseende på några sekunder innan jag la märke till att skuggan inte kunde komma från något i rummet. Skuggan från en möbel rör sig inte. Det gjorde skuggan. Inte som en direkt rörelse, utan den var bara inte still. Som det lätta gunget som blir när en människa andas. Hela min kropp stelnade till och skräcken fyllde varje millimeter av mig. Jag slutade andas då jag var rädd att skuggan skulle lägga märke till mig. Jag utgick från att skuggan var något levande. Om det var skuggan eller det som måste orsaka skuggan som skrämde mig kunde jag inte reda ut. En skugga har ju alltid en källa, men skuggans källa skulle i så fall finnas framför mina ögon vilket den inte gjorde. Jag låg paralyserad av skräck i cirka en minut innan jag tog mod till mig att snabbt släcka och dra täcket över huvudet. Tack vare allt vin jag druckit under kvällen somnade jag om efter kanske en halvtimme.
Jag vaknade av att solen sken in på mig. Med en gång påmindes jag av nattens händelse. Hade det bara varit en dröm? Jag hoppades det men det hade varit alldeles för verklighetstroget för att vara en dröm. Vad kastar en skugga utan att synas? Tänkte jag och kände hur obehaget fick det att vändas i magen. Jag hade ingen lust att ligga kvar i sängen utan gick upp för att distrahera tankarna med att städa. Huvudvärken påminde mig om allt vin jag druckit kvällen innan. Jag gick fram till väggen där skuggan visat sig under natten. Nu lystes väggen upp av solljuset. Trots att jag sett samma beigea tapet varje dag synade jag den noga efter fläckar eller något annat som kunde förklara om nattens upplevelse trots allt hade varit en synvilla. Men inget. Jag gick fram till garderoben och stängde dörren med en bestämt smäll. Jag behövde kaffe. Mycket kaffe och en Alvedon. Så snart jag startat kaffebryggaren och gett katten mat gick jag in till vardagsrummet för att städa undan. Katten jamade godmorgon underifrån soffan. Då fick jag se det. Ouijabrädet stod på bordet med ett glas på. Jag visste att glaset var placerat på ”hej” redan innan jag kommit hela vägen fram till brädet. Jag hejdade mig i steget och tog sedan mod till mig och gick fram till brädet. Mycket riktigt stod glaset över ”hej”. Jag tog ett djup, långt andetag. Andades in... och ut. Sedan ryckte jag åt mig glaset och spelbrädet och gick ut i köket. Spelbrädet kastade jag ner i papperskorgen. Det var för stort och endast ena hörnet gick ner i sophinken men de sket jag i. Nu skulle det förbannade spelbrädet ut. Jag ringde min mamma samtidigt som jag kläde på mig och hällde upp kaffer i min termosmugg. Jag frågade mamma om hon var hemma och sa att jag inte hade något för mig idag så jag tänkte komma på besök. Sanningen var att jag inte stod ut med att vara hemma i lägenheten hela dagen. Inte efter det som hänt under natten. Jag började på riktigt tro att jag var galen. Mamma sa att hon var hemma hela dagen och om jag kom kunde vi äta en god middag ihop. Det skulle bli trevligt.
På bussen på väg till mamma försökte jag reda ut tankarna. Hade jag börjat gå i sömnen, fast att jag aldrig gjort det tidigare? Var det i sömnen jag hade plockat fram ouijabrädet från skåpet. Nä... det kändes inte troligt. Och varför placerades alla saker över ”hej”. Vadå hej? Vem eller var det kanske VAD vill säga hej? Och varför öppnas garderobsdörren jämt? Är det verkligen bara gångjärnen som har blivit slitna? Eller är det någon som öppnar dörren när jag inte är hemma? Varför beter sig katten så konstigt? Allt hade börjat med den där mysteri-boxen. Lådan hade varit väldigt tung när jag hämtade den. Men då jag öppnat den var varken lådan eller dess innehåll tungt. Jag drack mitt varma kaffe med rynkade ögonbryn. Jag var så irriterad men ännu mera rädd. Vad jag var rädd för visst jag ju inte ens. Skuggan jag sett under natten MÅSTE ha orsakats av något. Allt har en naturlig förklaring, även om man inte alltid ser den med en gång, mediterade jag för mig själv. Vem hade ens skickat ett spelbräde i en så stor låda? Hm... lådan hade varit tung... kunde det vara så att det funnits något mer i lådan... något som avsändaren hade velat bli av med... något som hade med ouijabrädet att göra? Kan brädet ha hämtat något från andra sidan som sedan följt med brädet hem till mig. Något som nu ville ha min uppmärksamhet... något som inte hör hemma i denna värld och därför inte syns? Kan något som inte syns ge en skugga...? Bussen stannade och jag vaknade upp ur mina tankar och skyndade mig av.
Jag hade en trevlig dag med mamma men jag kunde inte sluta tänka på att konstig som hänt det senaste. Mamma märkte att jag svävade iväg i tankarna och frågade flera gånger vad jag tänkte på. -Inget, försäkrade jag henne. Jag har sovit lite dåligt bara. Jag kunde inte förklara för henne om allt konstigt. Vad skulle jag säga? Att det kanske finns något i min lägenhet, att garderoben behöver nya gångjärn, katten beter sig konstigt och att jag glömt vart jag ställt mina vattenglas. Ingen människa håller väl koll på vart de ställer sina glas! Jag insåg hur paranoid jag skulle ha låtit om jag sagt detta högt. Jag ville inte oroa henne men jag passade ändå på att fråga om jag någon gång gått i sömnen som barn. -Nej, det kan jag aldrig minnas att du gjort. Varför undrar du det? Mamma tyckte såklart att det var en konstig sak att fråga apropå ingenting. -Nej, inget särskilt. Bara en grej jag och tjejerna pratade om igår, ljög jag för att avfärda samtalet.
Det hann bli kväll innan jag till slut tog bussen hem. För varje meter bussen åkte växte sig obehaget större i mig. Stegen upp för trappan var tunga och när jag vridit om nycklarna i låset tog jag ett djupt andetag och sa till mig själv: ”Skärp dig! Allting har en förklaring. Och spöken finns inte. Det vet du”. Sedan öppnade jag dörren och klev in i lägenheten. Allt var som vanligt och jag andades ut och kände mig dum som låtit tankarna spinna iväg. Nycklarna hängde jag i nyckelskåpet på väggen och ytterkläderna hängde jag av mig vid hatthyllan. När jag kom in i vardagsrummet såg jag ouijabrädet stå på bordet. Denna gången var det ett av mina halsband som låg på brädet. Det var ett av de smycken jag förvarade i badrummet vanligtvis. Nu låg det placerat över ”hej”. Blodet frös till is i ådrorna. Jag blev rasande över rädslan som fyllde mig och hanterade det genom att bestämt och hastigt ta upp spelbrädet och med full kraft bryta det på mitten över mitt knä. Jag la ihop de två halvorna och bröt det på nytt över knät. Med bestämda steg gick jag sedan ut i köket och slängde bitarna i sopphinken igen. Denna gången gick hela spelbrädet, rättare sagt bitarna av det, ner helt i sophinken. Jag tryckte till bitarna lite extra så att de tog emot i botten. -Jag är inte galen, mumlade jag irriterat till mig själv och styrde stegen tillbaka till vardagsrummet. Halsbandet satte jag runt halsen. Nu kunde det inte hamna på det dumma spelbrädet såvida ingen slet de från min hals, resonerade jag. Efter det tog jag en dusch och tvättade håret. Det var en kort dusch. Klockan var mycket och imorgon blev det en ny vecka. Efter duschen gjorde jag mig i ordning för kvällen och det sista jag tänkte göra var att släcka ner i lägenheten. Jag släckte i köket och gick vidare till vardagsrummet... Där, på bordet låg de trasiga ouijabrädet. Jag gick långsamt och tveksamt fram till det. De fyra bitarna låg tätt ihop som att någon försökt laga det men inte haft varken tejp eller lim för att fästa bitarna i varandra. Över ”hej” låg mina nycklar. I några sekunder stod jag helt mållös och gapade med blicken fäst på spelbrädet. Hur...? var allt mina tankar kunde forma. Min ilska hade inte försvunnit. Enda förklaringen till att ouijabrädet och allt annat konstigt är att någon är i min lägenhet och flyttar sakerna. Någon som jag inte ser. Som inte låter sig bli sedd. Genast bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag beväpnade mig med en stekpanna och ficklampa innan jag gick in till garderoben i sovrummet. Dörren stod på glänt. Med stekpannan redo att slå till vem, eller vad, som kunde finnas där inne lyste jag igenom garderoben. Jag flyttade på kläderna för att försäkra mig om att det var tomt. Det var det. Efter att ha sökt igenom hela lägenheten lyste jag igenom garderoben en gång till. Hela tiden med stekpannan i högsta hugg. Nu andades jag ut och slappnade av för första gången sedan jag kommit hem. Det var ingen i min lägenhet. Bara jag och katten. Och dörren var låst. Hade det varit någon här var den inte det längre. För säkerhets skull lät jag några lampor vara tända när jag gick och lade mig.
Vettskrämd vaknade jag upp. Jag vet inte vad som väckt mig men jag var säker på att något var fel. Försiktigt sträckte jag ut armen och letade upp lampknappen som tände sänglampan. 03.00 visade klockan. Paniken sköt igenom mig då jag plötsligt insåg att sänglampan var en av de lampor jag lämnat tänd. Sakta vred jag på huvudet för att se ut över rummet. Framför sängen såg jag samma skugga jag sett natten innan. Den var ännu mer obehaglig än jag mindes den. Med sina långa smala armar. Skuggan var fortfarande svag som från en tunn gardin. Skuggan rörde sig mot mig. Den sträckte sina oproportionerligt långa knotiga fingrar mot mig. Jag höll andan och hjärnan kunde inte formulera en enda tanke. Skräcken paralyserade mig. Skuggan tog ytligare ett steg närmre. Med armarna sträckta mot mig tog den sig över sänggaveln och kröp sakta mot mig. När den kommit fram till min bröstkorg sträckte den på sig, lutat över mig. De knotiga fingrarna kom närmre mitt ansikte... Jag måste ha svimmat för plötsligt vaknade jag upp med ett ryck. Jag drog häftigt efter andan medan jag kastade mig efter lampknappen. Lampans ljus kastade ett skarpt ljus över rummet. Tomt. Förvirrad och skräckslagen som jag var kastade jag mig ut i köket och greppade stekpannan jag lämnat framme från kvällen. Jag kollade först att dörren var låst. Sedan sökte jag igenom lägenheten säkert tio gånger utan att hitta något. Inget ovanligt alls. Bara katten som jamade under soffan.
Nu är klockan 05.48 och jag är inne på min åttonde kopp kaffe. Om en timme ska jag ringa till jobbet och sjukskriva mig för dagen. Idag ska jag göra mig av med ouijabrädet för gott. De fyra bitarna ligger fortfarande på soffbordet framför mig. Prydligt och tätt intill varandra. Ditlagda av den där hemska saken. Min ytterdörr har varit låst hela natten och jag vet att det inte är något som varken kommit in eller gått ut genom den. Om skuggan som anföll mig är en ond demon, ett spöke, en poltergais eller något annat vet jag inte. Jag bryr mig inte. Vad det än är så är det av ondo. Jag känner det i varje nerv i kroppen. Min rimligaste gissning är att personen som skickade ouijabrädet till mig hade framkallat något som inte hör hemma i vår värld. Något som följde med i lådan till mig. Så fort affärerna öppnar ska jag åka och köpa tändvätska och sedan ta mig ut i skogen och bränna ouijabrädet. Jag sväljer den sista klunken kaffe, vänder koppen upp och ner, placerar den över ordet ”hej då” och säger högt och tydligt ”HEJ DÅ”.
submitted by Jezii_ to u/Jezii_ [link] [comments]


2018.09.05 01:48 zpawn Jag ska ta självmord om en stund.

Nu är man uppe i ett träd med ett rep runt nacken som är knyten på en jävligt tjock gren och är redo att äntligen försvinna, fyfan vad skönt det kommer att bli. Inget mer tjat av alla i familjen som säger ''Hitta någon skola!'' INGEN skoljävel interessar mig, jag gillar att sitta vid datorn och spela, men det betyder inte att jag vill gå på nåt dator program. Jag är 18 år, fyllde i Juli, men jag är ju mer som en 14 åring fortfarande. Inget körkort, är för rädd att gå och ta ett, en kompis sa att man skulle sitta i 3 timmar och lyssna på nån kille prata om en massa skit, aldrig att jag gör det runt allt folk som är där och att jag är på gränsen till att få en panik/ångest attack varje gång jag är instängd i något rum med en massa personer jag inte känner.
Jag gick bygg och anläggning ett tag, från Augusti till Maj eller något sånt, i 2016 tills 2017, men jag var så dum i huvudet att jag hoppade av bara för att jag inte tyckte om det, ingen tycker väll om sitt jobb? Det är vad folk säger till mig iallafall, jag skulle stannat kvar där även fast jag sög på det och att jag inte hade några vänner och att jag hatade allt där utom att hammra. Jag berättade det för en av mina lärare men då sa han bara ''Äsch, det är bara 3 år ändå, vill du vara en man kan du väll klara av 3 år grabben?'' uppenbarligen är jag ingen man, jag är en liten pojke som aldrig kommer växa upp. Nu vill jag inte vara den killen i klassen som är dum i huvudet och börjar gymnasium 2 år efter alla andra, plus att som jag sa så är jag inte interesserad av ett skit. Så nu kan man ju inte hitta nåt jobb, jag har haft 3 stycken. Det första jag fick var ett sommarjobb, jag hjälpte till vaktmästarn i det lokala högstadiet med att fixa till i skolan med bord och sånt innan skolan började, och att han var en liten Jack-of-all-trades och hjälpte till med ärender lite överallt där jag bor, åke till ett dagis och fixade till nån typ av stol och bord som satt i en vägg och sånt. Kom försent en dag för jag trodde att han sa att han skulle hämta mig där jag bodde men jag hörde fel, och då fick jag en jävla massa skäll om hur dum i huvudet jag är som lyssnar på musik när jag jobbar och att han tycker att jag inte hjälper till, jag är bara ivägen. Men jag fick betalt typ 3000 på det och det var väll bra. Den andra var på en sopstation, fick inte betalt, var där 8 timmar varje dag, och jag gjorde ingenting och jag skojar inte, jag gjorde INGENTING, jag och min 'chef' satt inne i deras lilla vilorum och bara satt där, så det var som tortyr att vara där varje dag av veckan så jag hoppade av efter 3 veckor.
Senaste jobbet jag hade var på Willys där jag hjälpte till att lägga upp varor och sånt, fick inte betalt igen, jobbade 3 månader där, alla vardagar 10-15. Det var rätt lugnt där också tills jag fick skäll igen, jag vela ha på musik, (jag har tinnius och jag har musik på 99% av tiden, 2017 hade jag lyssnat på 429,671 minuter musik, vilket är 298 dagar), men då kom en av dom jag jobbade med och sa till mig ''Ta av dig lurarna för i helvete, är du dum i huvudet? Ingen musik medans du jobbar, och jag såg att du hade ställt myggsprayflaskan på fel ställe, fråga mig eller någon annan nästa gång, du behöver inte vara så jävla blyg snorunge.'' Sen hörde jag han viska ''Jävla idiot'' lite senare, då fick jag en panik/ångest attack inne på toalett lite senare och sen sket jag i att jobba i några dagar, sen så slutade jag.
Nu så får jag öppna mitt sparkonto som min mamma och pappa har fixat åt mig och har fyllt på i en massa år, det är runt 100k inne i det kontot, någon vanlig person skulle köpt kanske en bil, fixat en lägenhet, fixat körkort. Men vad ska dumma zpawn göra? Tatuera sig! Vilken dum millenial va? Fast det blir ju nog inte någon tatuering eftersom jag kommer nog dö om ett par timmar.
Jag är en parasit, lever på min mammas pengar, 18 år och frågar fortfarande ''Mamma kan vi köpa ett nytt spel'' som om jag är 12.
Tror inte en ända tjej har gillat mig, har aldrig fått en komplimang av en iaf. Kanske när jag var 11/12 och jag pratade med tjejer som en vanlig person, efter jag började 7:an så började med en massa personer jag inte kände och alla tjejer vart helt sjukt snygga från vad jag var van med, alla mina gammla kompisar började i en annan klass som jag såklart inte fick byta till, hela sjuan var jag helt tyst, ''The quiet kid'' på en extrem jävla nivå, tror att jag sa max 200 ord i hela sjuan, överdriver inte heller. Sen så kommer jag ihåg en av tjejerna jag gillade drog ur min musik medans jag lyssnade på ''Hit em up'' av Tupac, efter det så tog dom svarta killarna ut på bakom skolan och slog ner mig för att 'Vita ska inte lyssna på våran musik'.
Det finns 1 sak som alltid har varit med mig i alla mina år och gett mig glädje, och det är Real Madrid. För er som inte vet så är det en spansk fotbollsklub som jag har älskat i 12 år nu. Ni som säger att jag inte kan heja på dom för att jag är svensk kan dra åt helvetet, jag älskar denna klubb med hela mitt hjärta, varje gång jag kollar på dom så är det bara glädje.
Allt jag gillar ska något alltid attackera, Jag älskar God of War har gjort det sen det första spelet kom ut, mina kompisar säger att jag är barnslig som gillar nåt sånt 'skit'. Jag gillar SuicideboyS och XXXTentacion, men för det så är jag enligt folk ''En idiot som gillar någon som slog sin tjej och 2 gubbar som låtsas vara ledsna för att bli kända''
Jag vet inte hur man gör saker generellt, jag vill vara 'Handy' som alla mina kompisar är. Sätt in 10 personer på ett rum och säg åt dom att göra en speciell sak, 9 personer kommer göra den saken inom 2 minuter, jag kommer först stå där och leka som om jag vet vad jag gör, efter en stund kommer jag bygga upp modet för att fråga efter hjälp och då blir jag skrattad på för att jag inte vet hur man gör saker, jag är så jävla dum i huvudet att det är otroligt.
Jag gillar inget längre, gillar jag något så blir alla arga på mig för att jag gillar det. Jag vill ha nästa FIFA, jag gillar att spela det när det har kommit ut så man kan kämpa att få ett bra lag. Något sånt borde jag göra i verkligenheten med jobb och så, men min hjärna är så jävla dålig att jag inte klarar av det för nån anledning.
Den ända anledningen jag har att vara kvar är att jag vill veta hur Game of Thrones och Infinity War slutar, jag vet, barnsligt och dumt va? Jag har aldrig varit så investerad i något som jag är i Game of Thrones, varje gång jag kollar så dunkar hjärtat ut ur brösten för hur hypad jag är för varje avsnitt.
Jag kan inte sova, jag kan inte sova, jag kan inte sova. Det är vad jag tänker varje natt efter jag har äntligen vänt på mitt dygn igen. Men så blir det att jag blir uppe till 05.00 för att jag är rädd av att få mer mardrömmar som jag har dom flesta gångerna jag sover. Jag har sett en doktor om det och han vela inte ge mig insomningspiller för att det kan bli värre då sa han.
Jag gillade politik, jag gillade att disskutera med folk, men det gav jag upp med runt 2016 när det var val i USA och en massa människor började kalla mig 'Vit cis man' som om det är något dåligt med det och för att jag gillar SD så är man ju en rasist och en massa andra hemska saker, så politik har jag gett upp på, jag får ju enligt folk där jag bor och facebook/twitter inte prata för jag har privilegium för att jag är vit och man.
Jag önskar att jag kunde åka tillbaka till Julafton 2016 när jag satt och spelade ARK med mina bästa vänner, ett nytt stort spel med en massa grejer att hitta på och upptäcka, varje dag var jag jätte taggad på att vakna upp och spela med mina vänner och ha roligt med att upptäcka hur man gör saker.
submitted by zpawn to sweden [link] [comments]


2017.12.17 03:41 SidewinderTV Gammal låt sökes

Jag har under flera månader försökt hitta en låt som gick på radio ofta när jag var rätt så liten. Problemet är att jag inte minns låtens namn och inte kan något av texten eftersom jag inte kunde prata engelska vid tillfället.
Låten ska ha spelats på radio typ varje dag under några månader mellan 2008 och 2010 ungefär. Av vad jag minns var det först en kille som rappade/pratade melodiskt och sedan en tjej med (väldigt) vacker röst (tyckte jag då i alla fall) som sjöng några delar i mellan. Jag är osäker på om tjejen eller killen var huvudartist.
I min stund av nöd vänder jag mig till Sweddit! Kan ni hjälpa mig återfinna min barndom?
submitted by SidewinderTV to sweden [link] [comments]


2017.10.14 12:50 abbebaay Nytt livsuppdrag; sökandet efter den perfekta kondomen!

Jag är en av de olycksamma människor som gillar att "ligga runt", hatar kondomer, men har inte samvetet att köra oskyddat varken mot mig själv eller mina partners. Så igår satte jag ett nytt mål med mitt liv; att hitta den perfekta kondomen!
På senaste har jag testat:
Profil: Den jag gillar minst. Känns för tjock och ingen bra passform. Den har likt många andra kondomer en inåtbuktning precis innan ollonet som gör den lite onödigt tajt längst uppe.
Nam-Nam: Likadan som profil, dock får den sexet att lukta helt okej istället för den äckliga latexlukten, dock är lukten fortfarande väldigt syntetisk och inte så märkvärdig.
Thin: Snäppet bättre än profil för att den är tunnare, men fortfarande samma passform som inte är skapt för mig.
Näkken: Påminner ganska mycket om "Thin", men knottrorna skulle jag nog faktiskt säga gör mer nytta än skada. Jag känner bara av det lite grann, dock tror jag det känns mer för kvinnan.
True Feeling: Så tunn som man realistiskt sett kan önska sig (tror jag), hysat bra passform för att den inte har den där inåtbuktningen innan ollonet. Den är dock ganska svår att trä på sig bra, för att kanten som man rullar ner också är fruktansvärt tunn. Lite onödigt kanske! Det är två gånger under den senaste tiden som jag kan minnas att den har gått sönder, vilket förstör syftet lite med hela kondomanvändandet. Jag är inte säker på om detta beror på kondomen i sig, eller att jag haft otur. Inom tidsramen av dessa två missöden har jag nog haft sex ungefär lika många gånger med "True Feeling" som jag har haft sammanlagt med alla de andra kondomerna, så man kan inte säga att bristen i kvalité är statistiskt säkerställd.
Jag har hört att vissa njuter mer av friktionen från sexet, och andra njuter mer av "trycket" och uppenbarligen är jag då en friktionssnubbe! True Feeling är väl ett lite överdrivet namn, men den är verkligen otroligt tunn så man får faktiskt lite av den härliga friktionskänslan som många gillar.
Jag tror inte jag är helt ute och cyklar om jag tror att jag inte är den enda killen i Sverige som har det här dilemmat med kondomer. Så var snälla och hjälp!
Vilken kondom tycker ni är skönast och varför?
EDIT: Recenserade alla kondomer och la till ett par saker.
submitted by abbebaay to sweden [link] [comments]


2017.03.18 11:45 LarareAnon En liten inblick i hur det är att vara lärare.

Efter att varit ute på min första praktik, tänkte jag dela med mig en del av min frustration. Men även för att ge allmänheten en inblick i hur det egentligen ser ut i skolvärlden. Själv fick jag en stor chock när jag fick se hur vissa saker går till.
Detta kommer vara en rätt lång post, men jag hoppas någon får nytta av det. Kommer även vara så anonym som möjligt.
Jag var vid en högstadieskola, normalt område, inte invandraretätt, inte rikt, inte fattigt. Normal. Skolan anses vara lugn.
Under dessa veckorna, hände det OTROLIGT mycket saker, men jag kommer bara nämna lite och hålla mig kort. Skiter i stavning, dels för att hålla mig mer anonym men dels för jag orkar inte bry mig. Vill bara få ut skiten.
Så det första jag möts av är ett budget möte. Under detta mötet, får jag nästan en hjärtattack.
Det visar sig att ALLA kärnämnen på skolan, får dela på cirka 50 tusen. Medan skolans fotbollslag, får 80k. Detta är alltså ett fotbollslag på cirka 30-40 elever, medan cirka 500 får dela på 50.
Utöver detta, så får eleverna inte ens betyg i fotbollslaget. Deras kläder kostar 25k, lika mycket som de moderna språken (franska, spanska, tyska etc) får.
Rektorn motiverar detta med att kärnämnerna spenderar inte alla pengar de får. Kan låta konstigt, men har du cirka 5-10k kvar, ska köpa in böcker för 500 elever och ni har bara pengar till 30 % av eleverna, vad gör du? Finns inte mycket man kan göra eftersom alla ska inkluderas och lika rättigheter. Om en klass får tillgång till X, ska även den andra får det. (Med detta menar jag, köper du böcker till 7orna, ska alla 7or får dessa eller inga).
Det finns lösning. Men ska det egentligen vara så här? Ska läraren cirka 80kr per elev? Hur i helvete ska man kunna göra något med denna budgeten??
Detta varierar såklart runt omkring i landet, men generellt ser det ut så här.
Nästa steg är att jag får möta mina klasser. I 7an: Två personer kan inte svenska eller engelska. En person har GROVA psykiska besvär (Jag snackar, får utbrott, petar sig i näsan å äter dem, kan ibland bete sig som en hund hela dagen m.m.), killen går i en normal klass och är otroligt utfryst. Det är uppenbart att han inte mår bra, men det finns inga pengar för att hjälpa honom. En annan är på gränsen till psykopat som ofta pratar om hur hen vill skada andra eller djur. Plågar sina klasskamrater (snor kläder, spolar dem i toan, tvingar dem att gå dagen utan att äta m.m) och föräldrarna gör inget. Skolan kan inte göra något och det är ingen som tar tag i något. Läraren står med händerna knytna. Varje gång hon tar upp något hos rektorerna etc, så är det fel på hennes lärarstil och inte hos barnen.
Hos 8orna finns det en person som aldrig någonsin arbetar, spenderar hela lektioerna med att störa andra (kasta böcker, sudd osv för att störa), återgärder har försökts göra men föräldrarna tror lärarna ljuger. Eleven säger att det inte är så, läraren ljuger och vill förstöra bara. En annan som hoppar upp på borden ibland och hoppar mellan de olika borden. OFtast brukar eleven sluta efter man säger till. Inte alltid.
Så vad är problemet här egentligen? Vi får inte göra NÅGOT. Rör vi eleverna, riskerar vi att få sparken eller värre. DET SPELAR INGEN ROLL VAD SOM HÄNDER. Skulle vi dra ner eleven och den skadar sig? BYE BYE 5 års studier och csn lån.
Skulle eleven KÄNNA sig kränkt? HEJ DÅ. Tror du jag skämtar? Rektorn hade föreläsning för oss där han citat sa "Det handlar inte om vad som faktiskt händer, utan hur eleven faktiskt KÄNNER".
Lärarna är rädda för att göra saker oftast för deras egna liv KAN gå åt helvete OM de gör det "rätta".
Så är allt dåligt? Nej. Såklart inte, det finns elever som är SJUKT duktiga, jag blir själv förvårnad över hur de suger åt sig kunskapen och hur smarta de är. Problemet är att i varje klass finns det 2-4 elever, som tar 80 % av tiden och resten får ingen tid.
Under ett moment. Hade 6 elever, läst romanen , gjort alla frågor, skrivit en berättelse, läst två noveller och skrivit ännu en berättelse. Men "de sämre", hade inte ens läst igenom romanen dagen innan det skulle vara klart.
I teorin ska detta inte vara något problem, men det blir det eftersom att man måste få med alla i undervisningen. De "svaga / problemen" får inte lämnas kvar innan man går vidare. Därav, spenderar man nästan hela tiden med dem och de som är duktiga och borde få all tid.. får ingen tid.
Nästan all planering går ut på att skapa lektioner för att de sämre ska lära sig. Man anpassar hela skolan runt dem och de andra skiter man i princip i. Det går inte skapa lektioner för båda, det tar för mycket tid. Jobbar redan närmare 60h i veckan och skulle krävas minst 10h till för att skapa likvärdig för de som ligger längre fram.
Men eftersom ämnerna inte får några pengar, går det heller inte köpa in saker som skulle hjälpa dem komma fram.
Invandrar klasserna är helt sjukt det också.
Tänker inte lägga mycket fokus här, men antingen är de DE ELEVER SOM ARBETAR ABSOLUT HÅRDAST. Bättre än svenskarna. Eller gör de inte ett skit.. Säger en svensk kvinna till dem att göra något möts de av skratt eller liknande.
"Idag ska vi göra detta" - Svensk kvinna
  1. Direkt arbetar och sitter helt tysta, arbetar och sköter sig perfekt.
  2. SKrattar och skiter i dem. Citat: "Pff, tror du va? Gör det själv kvinna."
Detta är en stereotyp, men det är dessa två persoerna jag möt so far. De får inte heller någon hjälp här. Vissa elever kan KRÄVA att de ska sluta 14.23 EXAKT för de MÅSTE be. Vissa tvingar andra att be.
Hade majoriteten varit som exempel 1.. Holy fuck. HOLY SHIT vilket land vi hade haft. Dessa eleverna är riktigt roligt att arbeta med.
Kan avsluta med hur nationella proven rättas. L FUCKING OL.
Det finns 4 delar. A, B, C1, C2.
Nu skiter jag i rättningen, det tar tid som fan. Men till hur man registrear betygen.
  1. Räkna ihop poängen. Per prov.
  2. C proven ska du nu använda dig av en tabell för att hitta rätt betyg. Låt oss säga att eleven får A och F här. Då får du en tabell med alla olika kombinationer, där du ska leta upp kombinationen (för hand) och sedan dubbelkolla för att skriva ner detta.
Låt oss säga att A och F = B.
  1. Nu kommer nästa tabell.
Eleven har fått: E,F,B.
Nu har du en tabell med alla olika kombinationer, som ser ut typ
A A B = B
A A C = B
A A D = C
B B A = B
Inte så svårt eller hur?
Nja, problemet är att det inns inte varje "kombination" för "varje start". Så om du får E,F,B. Kanske du hittar det under
F B E = E
Inte under
E F B = E
EDIT: HITTADE EN BILD: http://pedagogblogg.stockholm.se/larandebedomning/wp-content/uploads/sites/11/2013/02/Bild1.jpg
Nu har du 60-100 prov du ska gå igenom med detta (Har du svenska och engelska är det dubbla). Att bara "hitta deras betyg i tabellen", tar ett antal timmar. Du får inte göra fel. Det kan handla om deras framtid. Efter en stund börjar man stirra sig blind kanske, då är det bara att börja om.. Tänk om du gjorde fel och gav en elev ett C istället för B och hen kmr inte in på linjen hen ville till sen?
Sedan ska du gå in i en databas där du ska lägga in betygen.
E F B = E ska du skriva in.
VA I HELVETE ÄR DETTA!? Hur svårt är det att göra så att databasen räknar ut betyget åt dig? Seriöst?! Va i fucking helvete? Vi lever i en tid där vi kan skicka män till månen, bilar kör sig själva. Men vi kan inte göra detta på ett bättre sätt och spara MILJONER med timmar och pengar varje år till lärarna? Snitt lägger man väl 3-4h per lärare till detta. Det blir en jävla massa cash när man räknar ihop alla som gör detta varje år.
Alla bråk där eleverna slår varandra blodiga, snor saker från varandra och allt annat? Pff, du skulle bara veta hur mycket som aldrig kommer ut.
Aja, hoppas någon får en liten inblick i hur det är i den svenska skolan. Kommer antagligen inte svara på frågor, men håller mig inne på kontot ett tag innan jag drar.
Det är antagligen mycket svammel och skit i texten, men som sagt.. ventilation och få er att förstå lite.
submitted by LarareAnon to sweden [link] [comments]


2016.06.21 00:11 hikaren [seriöst] Jag har bevittnat något paranormalt och behöver tips och råd

Jag bor och har i hela mitt liv bott i Lappland. Är nog tekniskt sett den enda boende i Kvikkjokk. Finns säkert några fjällstugor här och där men jag är nog den enda som bor i sin stuga på heltid. Kvikkjokk är känt bland Kungsledens fjällvandrare som den etapp (för de som väljer att ta den rutten) med minst människomänniskoliv och mest natur. Har sett en hel del vrickade människor här ute faktiskt men det får jag ta till någon annan tråd.
Det jag hade tänkt att berätta är något som började för massa år sedan när jag träffade ett par och som på senare dagar tagit fart igen.
Första natten man spenderar i en stuga i ingenmansland resulterar alltid för alla i sömnlöshet. Men man lär sig nog mer än vad man tror efter den första natten. Det gjorde jag i alla fall. Den första morgonen tänker man såklart inte på hur erfarenheten har varit att sova själv i en stuga såhär är, men tänk tillbaka på det några år efter så kommer du förstå vad jag menar. Man insåg att det inte fanns några seriemördare eller psykopater som kikade in på en när man låg i sin fåtölj framför brasan. Om det var något som knakade eller knarrade så var det träd eller möss och inget annat. Man måste lära sig att förtränga bort skräckfilmstänket.
Det var en kväll som däremot var lite olik andra kvällar. Jag hade kommit tillbaka efter en dags vandring. Gjort mig hemmastadd och lagt mig i min fåtölj. Hade kanske legat framför brasan i 4-5 timmar och läst min bok. Det hade varit kväll ett bra tag nu och det var mogen tid för mörkret att börja krypa in. Det var då jag såg två svarta silhouetter ge ifrån sig skuggor från fönstret. Det var absolut människogestalter jag såg från skuggan. Detta gjorde mig faktiskt livrädd - var det rånare? Mördare? Psykopater? Det visade sig vara "fjällvandrare" som hamnat på fel spår och sedan hade det blivit så mörkt att de desperat försökt hitta en stuga och som tur var hittade de mig (jag bor inte mitt i center av Kvikkjokk).
De var väldigt artiga av sig. De erbjöd sig att bland annat städa upp disken i mitt kök för att jag bjudit in dem. De erbjöd sig att t om göra ordning mat från det jag hade i kylskåpet. "Kör på" tänkte jag. Vi lärde känna varandra väldigt bra över maten och ölen jag bjöd på i mitt vardagsrum strax därefter tog de emot välvilligt. Vi hade en väldigt mysig stund tillsammans den natten. Det visade sig att de var ett par som lärt känna varandra under studietiden. Han en fysikerstudent och hon en ingenjörsstudent (samma ämne), båda på avancerad nivå. De sade att de visste att det var något mellan dem när killen (som läste på Lund) var på studiebesök på hennes skola KTH och de börjat småbråka om skillnaden mellan fysikstudenter och ingenjörsfysikstudenter - vilken utbildning som var bsät. Lite avundsjuk måste jag medge att jag var. Det de två hade, var något jag bara upplevt en gång tidigare men hon jag upplevde det tillsammans med avled i en bergsolycka för några år sedan :(
Vi höll säkert på och prata och hade det jättetrevligt 4-5h framåt. När klockan slog 0300 somnade den siste.
Morgonen därpå var de borta. Det var som om de inte ens varit där till att börja med. Kläderna var hoppackade, fanns inga spår av ölflaskor eller tallrikar och inga fotsteg från jorden nedanför mitt fönster som jag är hundra på att de måste gått igenom när jag först såg de i form av skuggor. Värst av allt var egentligen disken. Jag minns till 110% att tjejen hade erbjudit sig och diska men morgonen efter var allting tillbakakastat till den oreda det till början var. Helt sjukt egentligen. Det enda fysiska jag hade kvar som minne från dem var ett hjärthalsband (ni vet som de har i romantiska hollywoodfilmer) som när man fäller upp så visas en bild av båda personerna i relationen. Deras ansikten var där klart och tydliga, bara att det var som om porträtten i halsbandet hade föråldrats 50-60 år. Bilden var inte alls lika klar som den var natten jag fick den. Väldigt märkligt.
Det här var något som jag grubblade över ändå tills något utöver det ordinära hände mig. (Det här är 7 år efter besöket). Jag skulle ut och vandra längs ett lokalt spår jag hjälpt sätta upp. Detta spår har jag i 10 år gått i nästan varje helg. Det finns alla möjliga varianter av det också. Korta, långa, man kan svänga av lite varsomhelst och hamna uppe på bergsplatåer eller vid sjöar och efter sitt tycke sätta upp tält där det behagar en. Den här gången hade jag tänkt att dra österut längsmed spåret så att jag tillslut skulle hamna vid en sjö för att där sätta upp tält och spendera natten, den sköna svenska augustinatten (myggnät medbringes!).
Jag kom dit, satte upp tältet, gjorde i ordning med stenar och trä för att starta en brasa. God mat hade jag med också, hade med en flintastek och lite potatissallad. Jag driftade iväg när jag låg där i strandkanten intill sjön och läste min bok 'Nightfall'. Det här är min typ av meditation och har varit det sen 10 år tillbaka när jag börjat vandra i skogen.
När det blev mörkt började allting som jag inte har någon förklaring för hända.. Jag slöt ihop boken. Gruppen hade slutits ifrån varandra. Den smala Altinol var död, antagligen efter hur uppsluken han varit i sitt arbete vid det astronomiska institutet efter deras upptäckt om solförmörkelsen. Journalisten Thermon hade återfunnit Sheenai som han hade känslor för. Sheenai hade gått med i en brandmansstyrka vars uppgift var att släcka alla bränder och stoppa brandstartare. Detta var en form av miniregeringen som hade skapats efter den stora solförmörkelsen som hände vart annat millenium i deras solsystem med fem solar.
Brasan slocknade ut trots att den hade 1,5h-2h kvar att brinna. Vildlivet som jag var ovetandes om (fast som ej var ömsesidigt) blev jag plötsligt vetandes om då ett rådjur från ingenstans kom springandes ur busken 3 meter åt höger om mig, den sprang som om något jagade den för den var inte alls rädd för mig då den sprang mot min riktning rätt i den utslocknade brasan som om den inte brydde sig om att jag låg där. Kommer en björn komma springandes efter denna bock? Nej, något sa mig att det var lugnt för det var inte bara det här rådjuret som agerade onaturligt. Jag hörde fåglar skapa rasslande ljud från träd och fiskar som började stimma till rejält i sjön från ingenstans - ingenting jag bevittnat förut. Det kändes lite som i sån där undergångsfilm när alla fåglar börjar flyga i cirklar. Så var det, vildlivet var helt i otakt. Inte ens syrsorna kunde hålla rytm.
Det var då jag såg det som jag inte vågat berättat för någon på några år sedan det här hände (förutom försvaret förstås). Först syntes ett starkt vitt ljus från botten av sjön. Som om någon tänt någonting där nere. Detta ljus sträckte sig en stor bit över sjön och vågorna gjorde så att det var svårt att få en bra bild av vilken form detta ting nere från sjön hade. Jag såg hur ljuset nere från sjön steg mot ytan, väldigt sakta och väldigt tyst. Det ända ljud jag hörde var något som skulle likna en dunkande bas som gick upp och ner i toner. Lite svårt att förklara men tänk er ett konstant: dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk etc detta började väldigt långsamt samtidigt som varje dunk gav ifrån sig en annorlunda ton från det tidigare dunket. Det här dunket fortsatte tills det gick väldigt väldigt snabbt. Nästan så att det var svårt att höra ett dunks övergång till nästa dunk.
Objektet som legat i sjön fortsatte att stiga tills man började se objektet i sin helhet. Till en början såg det hela ut som om en mantel eller ett täcke hade sakta flugit upp över sjön, men det som såg ut som ett täcke var allt vatten som rann av sidorna. Nu såg jag formen. Ett triangulär svart svävande föremål med vitt ljus på dess sidor. Jag kunde inte tro mina ögon. Helt jävla sjukt. Objektet fortsatte att stiga sakta så att jag kunde se dess undersida. I mitten av det triangulära objektet (från undersidan) fanns en väldigt stark ljuskälla av något slag. Det var denna källa som såg ut att ge ifrån sig det dunkande ljudet för det var något som såg ut som någon sorts boll som rörde sig i en sfär i en väldans fart där inne, den såg ut att vilja komma ut, men var fast. Typ. Det är svårt att förklara och det var samtidigt svårt att tyda för den här bollen var typ en tiondel så storm som hela den ljusa källan på undersidan, det mesta var bara ljus. Man såg svaga silhuetter av bollen dock.
Objektet fortsatte att stiga kanske 20 meter upp i luften. Detta var fortfarande extremt nära med tanke på hur stort det var, säkert 40 meter brett/långt, Helt plötsligt hördes ett extremt högt jävla dån, som måste ha kommit från det här objektet för här börjar minnet bli lite suddigt Det sista jag mindes var det extremt höga ljudet, typ som ett dån, som om man från ingenstans skulle stå 1 meter nära ett stridsflygplan som brutit ljudvallen. Efter ljudet kom en extremt stark tryckvåg mot mitt bröst och ansikte, så starkt att jag föll bak ner till marken och tuppade av.
Jag vaknade upp nästa dag, kanske mot eftermiddagen. Det var fortfarande ljust och jag kände mig inte alls bra. Det kändes som jag legat där flera dagar med tanke på hur hungrig och skör jag var. Men jag kände mig nog antagligen så för att jag vart så skärrad av gårdagens syn.
Det är här den sjuka delen av historien börjar hända.
I horisonten hör jag ett surrande ljud. Långt inne i skogen hör jag folk skrika ohörbara kommandon. 20 meter framåt i spåret ser jag hur 2 soldater varav en med en schäfer springer emot mig. Jag ser att båda två bär en bindel på armen som det står MP på. Båda ser lika angelägna ut att få tag i mig.
Jag kan bara tänka mig en sak varför de velat stanna mig och det måste ha att göra med det jag såg igårnatt. De tog mig till ett ställe inte långt från sjön där det stod 5 helikoptrar, en hel del bussar som jag gissar på att alla åkt med. Det var MP som stod och patrullerade runt, men också några som gick inne i skogen med deras hundar. Det var andra soldater där också, med baskrar som också såg ut att gå runt i skogen men också på området där de slagit upp läger. Det var säkert 100-150 man här totalt. Jag såg ett gäng på 10 personer komma rusande ut ur skogen (åt samma håll där jag vet sjön låg) med sådan klädsel CBRS-soldater har (gasmask, skyddsdräkt). Man kunde se att de hade något viktigt att rapportera in då de sprang mot den 2 meter långa soldaten som förde sig med naturlig auktoritet. Han måste ha varit befälhavaren för den här operationen.
Egentligen får jag inte säga mer. Men ni måste få veta.
De släppte mig 3 h efter att de tagit in mig. Jag fick mat, läkarbesök mm. Jag blev också förhörd. Frågorna de ställde var väldigt underliga. Om vi säger såhär. Jag skulle aldrig haft en bild av att Försvaret skulle veta något om något sånt här. Jag trodde att de skulle stämpla mig som någon konspirationsteoretiker eller så men nej.. Istället ställde de frågor utöver det jag såg. De fiskade med frågor som om de hade uppfattningen att jag sett mycket mer än vad jag egentligen sett. "Är du helt säker på att du inte såg 3 objekt ackompanjerat med det första objektet?"; "Det här ljudet som "objektet" gav ifrån sig, du är helt säker på att du inte hört det förut, inte ens från några bekanta som arbetar med naturliga fenomen?", va tänkte jag? Försöker han insinuera något? Något om mina gamla fysikerbekanta, fast de räknas knappast som bekanta. "Hur väl känner ni det här paret?"; "Hur träffades, under vilka omständigheter? När träffades ni? Hur länge sågs ni under det här mötet?"... etc, han kunde inte sluta. Vad ville han egentligen ha ut av mig. Det här paret var egentligen nobodies för mig. Och vad menar han med att det här dunket är något naturligt fenomen? Det jag hörde lät ju minst sagt väldigt artificiellt. De fortsatte att fråga väldigt hårt om halsbandet jag hade i min väska. Det var samma halsband jag fått av fysikersällskapet som hälsat på mig förut. Jag förklarade hela händelsen för dem (förhöraren) som jag förklarat för er. När jag väl berättat klart tog han fram en bild av två personer som låg livlöst bleka intill en strandkant. Samma personer som de på bilden i mitt halsband. Hh-h-ur? Va? Sa jag helt förbluffat. "Dessa påträffades avlidna för 60 år sedan vid denna sjö". Kalla kårar kröp ner min ryggrad. Förlåt?
Förhöraren lade ut alla sina kort på bordet. Han förklarade att de försvunnit efter ett hemlighetsstämplat forskningssamarbete med den Amerikanska regeringen. Tydligen hade de hållit till i underjordiska baser i Lappland, baser som nu enligt förhöraren är förstörda. Det pågick bland annat forskning med partikelacceleratorer - långt före den tidens teknologiska framkant. Basen och projektet var högst hemlighetsstämplat men han berättade för mig, antagligen ur hopplöshet för att komma vidare med det här fallet. De hade tydligen forskat om kvantmekanisk sammanflätning och förflyttning av massa i rum/tidsrum. Enligt förhöraren hade de nått ett genombrott när de plötsligt under mystiska omständigheter försvunnit och senare blivit funna vid en sjö intill en strandkant döda, båda två. De påhittades liggande på rygg bredvid varandra. Trots att fotot var väldigt morbid i sig så såg det ut som att båda de två dött lyckliga. De dog tillsammans.
Efter denna incident hade det här projektet lagts ner och den underjordiska basen hade förstörts. Projektet och forskningen hade förts vidare och fortsatt i USA, utan det svenska paret förstås.
Det var av denna anledning förhöraren var ivrig att veta hur jag fått tag i halsbandet från det avlidna paret. Jag kom på en snabb lögn att jag hittat det vid strandkanten samma kväll jag tuppat av. Jag insåg att förhöraren hade gjort ett stort misstag att inte undanhålla denna information som jag nu kunde använda emot honom för att ta mig ur det här stället. Jag såg det i hans ögon hur han inte alls trodde det jag sa, men han insåg själv hans misstag. Förhöret avslutades, jag fick gå hem. Jag kunde i min omgivning höra det surrande ljudet från helikoptrarna åtminstone 2 dagar framåt. Den tredje dagen när jag visste att de inte var kvar gick jag tillbaka till sjön där paret hade dött på bilden. Jag försökte föreställa händelseförloppet upp till att de dog. Men allt kändes så skumt. Hur kunde de ha hälsat på mig för 7 år sedan om de dog för 60 år sedan?
Det fanns inte så mycket att göra på stranden, längre. Jag kastade några mackor och gick tillbaka till stugan. Jag satte mig framför brasan och läste klart 'Nightfall'. När jag läst klart boken låg jag i fåtöljen och bara kollade in i brasan. Sova gick inte, mitt huvud gick i för högt varv.
Jag vaknade upp mitt i natten, klockan var lite över 0100. Jag hade visst somnat om. Det var helt ljust i stugan från lamporna som fortfarande var tända och brasan förstås. Jag gick upp med filten fortfarande virad runt mig för att släcka ner och släcka brasan när jag hörde ett knakande ljud från trappan till dörren följt av två knack på dörren. Med ett väldigt sakta intervall mellan varje knack.
Vem fan kan det här va? Så här sent? Kom ni ihåg vad jag berättade ibörjan om hur man överkommer rädslan från att sova i en stuga mitt i ingenstans efter första natten? Gud, glöm det jag sa, det kändes som jag var barn igen och livrädd från att sova i min egen säng, ni vet hur man kunde vakna upp mitt i natten som barn och känna hur mörkret bara ville komma åt en trots att lamporna var tända? Så kändes det då, men nu var det någon på andra sidan dörren. Det tog mig säkert 2 minuter för att ta mig modet att ens gå mot dörren. Och personen som knackade verkade tålmodig för han knackade aldrig igen från att han knackat första gången och jag tagit mig 2 minuter att gå mot dörren.
Jag gick mot dörren, kollade inte i kikhålet för då hade det känts som att jag skulle dött,, jag öppnade dörren sakta. Kollade ut försiktigt. Ingen där. Ni fattar inte hur rädd jag vart. Vem håller på såhär egentligen?! tänkte jag. Nästan så att jag bara ville dra ut men personen som knackat skulle ju kunnat stå där varsomhelst och jag visste ju inte hans intentioner. Sedan finns det ingen belysning eller riktig bilväg bra nog att köra på i mörkret. Fyfan asså. Den natten sov jag inte, Jag släckte ner, lade mig i sängen med täcket över huvudet och skakade som bara den.
Vid 0600 (1h sömn) på morgonen därefter vaknade jag av att någon kastade in något genom fönstret. Jag rusade upp och på köksbordet såg jag en tegelsten med snöre och ett meddelande invirat i snöret. Meddelandet läste: "Wöo. Tpexw. 60 åv. Jsxs. Wxverh. Qmhwsqqev. Opsgoer rms. Qsvksr. Jövopevmrk.". Det här är något jag skulle behöva ha hjälp med att tyda för jag har seriöst ingen aning vad det betyder?
Så kan ni hjälpa mig vad det här betyder? Är det något annat språk? Baklänges på något språk? etc? Jag har försökt jättelänge och jag känner att jag bara vill dra härifrån nu.
submitted by hikaren to sweden [link] [comments]


2016.05.26 02:10 deprimerad-bedragen Bedragen och deprimerad [seriös]

Jaha, så var det dags att till sist skaffa ett konto här... Tråkigt nog så är det inte för att posta fåniga bilder eller videos, även om Reddit länge bjussat på just glädje.
Kan väl börja med: Jag har av en fastslagen depression. "yay! ännu en trasig människa" kanske ni tänker nu.... Psykologen har till sist uppskattat att det ligger i spannet "medelsvåsvår depression". Faktorerna är många, till sist kom väl det som fick botten att gå ur. Antar att det är så det fungerar.
Har varit tillsammans med en tjej under en tid (mer än ett år, kortare än fyra år). Oftast, antar jag att man ska säga, har det varit bra. Kanske går att säga "oftast har det inte varit dåligt" med.... men många stunder har inte varit bra. Hon har kunnat bli arg för många saker. Allt från att jag tagit en spontanfika med en tjejkompis jag mött på stan, vidare till utbrott kring vänner, hobbys och annat.
Så, det var redan lite "skakigt" när hon bestämde sig för att börja plugga i en annan stad. Efter dess kändes det som att det gick utför. Jag kunde åka till henne, men vara rädd för vad som skulle hända, hon kunde komma till mig och jag var rädd för att "göra fel" då med. Rädd för att det skulle bli bråk. Mitt i det här så är hon nog den enda "trygga punkt" jag har haft i min depression (säkert inte ovanligt att folk bara har en person de blottar sig för). Så - hon har kunnat få mig att må väldig dåligt många gånger. Men samtidigt har hon varit den enda som helt vetat om hur jag mår. De få andra jag har berättat för har knappt hört av sig för att kolla läget - men tjejen har det.
Tiden gick, jag fick en gnagande känsla av att något inte stod rätt till - och sedan uppdagades det att hon varit otrogen (i bästa fall "bara" väldigt närgånget hångel). Jag kände att måttet var rågat och sade att det var slut.
Efter dess så har vi pratat mycket och ofta. Vi skulle se om vi kunde hitta tillbaka till varanndra (säkert "standard story".....). Och nu sitter jag här igen med en kalldusch....
Jag vet att hon är hos den killen nu när jag skriver det här. Inte "vet" som i "jag känner det på mig", utan jag vet. Det jag fått höra är att hon är hos en tjejkompis. (säkert standard story det med..), men så är det alltså inte.
jag har tappat tråden, glömt bort om det var något jag ville fråga er.....
Jag fattar ju själv hur allt låter, jag fattar vad fan jag skulle säga åt en polare som var i min sits. Men jävlar så mycket struligare det blir när man själv sitter där i skiten.
Vad fan ska jag göra? eller snarare, hur fan ska jag orka göra det? Hon är typ den enda fasta punkten jag har i mitt liv. Och livet kändes måttligt jävla motiverat att leva redan innan det här....
submitted by deprimerad-bedragen to sweden [link] [comments]


2016.04.27 01:36 king_in_the_castle Skulle hem till tjejen

Detta hände för några dagar sen. Jag var trött och lite tom i skallen, som man kan bli efter en intensiv dag på jobbet. Som vanligt satte jag på något i lurarna för att underhålla mig under den 20 minuter långa promenaden till hennes lägenhet. Bostadsområdet hon bor på är lite förvirrande och liknar smurfarnas by, alla byggnader ser typ likadana ut.
Nästan framme lämnar jag grusvägen och går in i bostadsområdet och ser att det står en kvinna utanför tjejens port och tänker i mer på det. Lyssnande fortfarande på musik så knackar jag på hennes ruta för att hon ska släppa in mig eftersom hennes ringklocka är paj sen ett tag tillbaka. På grund av dagsljuset ser jag knappt in men ser att någon vinkar tillbaka. Kvinnan vid porten börjar nu hälsa på mig och sträcker ut handen. Märkligt. Speciellt då de flesta svenskar jag känner är inte så utgående, men aja. Jag hälsar tillbaka och då uttrycker hon något i stil med "Hej, Y heter jag och är X's mamma, bor du också här?" "Nej" säger jag lite tyst. "Jaha, ska du hälsa på Z?" säger hon med en glad min. Jag hör det inte så bra för att jag har fortfarande lurarna i öronen men svarar ändå ja. Tänker att det är säkert tjejens morsa. Vi börjar små prata medans hon öppnar porten åt mig och säger till mig att vara försiktig när jag går in då det är en hund i lägenheten. Okej?? Vad jag vet har inte tjejen någon hund men det kanske är hennes föräldrar. Allt börjar kännas lite mer skumt. Jag står nu utanför hennes dörr som jag inte riktigt känner igen och tänker om jag ska plinga eller bara öppna den. Några sekunder går och jag öppnar ändå dörren i min nya osäkerhet. Som varnad möts jag av en stor brun hund, en man och en person som står längre in i lägenheten. Ööh okej, det här är inte riktigt vad jag förväntade mig... Farsan drar glatt fram handen för att välkomna mig och jag hälsar tillbaka. Jag börjar titta upp, möbleringen är helt annorlunda, tapeterna känner jag inte alls igen och längre in i lägenheten ser jag nu att det är någon jävla random dude jag aldrig sett. Fattar ingenting. Killen har en konstig och förvirrad min. Vem fans lägenhet är det jag gått in i?? Det är endast då det klickar och jag inser jag att jag har alltså presenterat mig för killens morsa, gått in i hans lägenheten, hunnit hälsa på hans farsa och hund. Paniken slår till och min hjärna försöker hitta någon lösning till denna äckliga situationen jag befinner mig i. Ord bara ploppar ur min mun medans jag försöka röra mig därifrån så fort det går "Öööh, jag tror jag har gått fel, eeh nej jag menar det är fel person eller hus fuuuuuck...! sorry men jag måste dra! heej då!"
Dags att skaffa en ny tjej tror jag...
submitted by king_in_the_castle to swedishproblems [link] [comments]


2015.11.10 05:29 Liquidedust En lite annorlunda tanke i det stora hela [Seriös]

Satt och funderade lite, kan väl själv klassificeras som en evig singel nu när jag passerat 30 och närmar mig 40 med stormsteg.
Har aldrig varit en person som kvinnor i största allmänhet varit intresserad av, aldrig haft ett förhållande, aldrig varit på en date.
Inte så att jag inte kan ha en konversation med kvinnor, är ej heller direkt blyg.
Under skoltiden brydde jag mig inte så mycket, höll på med sport, var vältränad men hade lite nördiga hobbies så ansågs väl vara lite annorlunda.
Sedan kom man in i arbetslivet och började jobba, fokuserade på det ett tag men insåg att fler och fler runt omkring en hittade en partner och började bilda familj osv.
Började bli lite mer fokuserad på att hitta någon man kunde dela livet med, träffade en del folk via vänner och bekanta men ledde inte direkt någon vart.
I mångt och mycket verkade mer som man i princip var osynlig för det motsatta könet.
Några år till och man kom in en bit i trettioårsåldern och provade nätdejting för varför inte, har ju misslyckats med allt annat.
Så har kört med ett par olika tjänster och försökt få kontakt med de kvinnor so verkar intressanta men har på tre år lyckats med konststycket att inte fått en enda reply eller intresse från någon av det motsatta könet.
(vilket iofs kanske är lite av ett rekord som man kanske ska vara stolt över)
Så nu när fyrtio börjar närma sig börjar man liksom fråga sig själv, och är egentligen min tanke med inlägget.
Är det dags att börja inse att man kommer vara ensam för evigt och aldrig träffa någon?
--- Uppdatering om mitt liv nedan, och WALL OF TEXT varning ---
Så låt se vart ska vi börja!
Detta ska inte ses som en snyfthistoria på något sätt, och jag tycker inte synd om mig själv och söker ingen medömkan på något sätt så folk är medvetna om det. Försöker bara dela med mig av mitt liv och skriva av mig lite.
Jag var väl ganska ensam som barn, och kanske till och med lite ”speciell” som man sa på den tiden. Umgicks bara direkt med 2-3 vänner och spenderade stor del av min tid i böcker och lärde mig saker via att läsa från tidig ålder (kunde läsa på egen hand från 5 års ålder).
Pga detta så ansågs jag även vara annorlunda av andra barn vilket ledde till viss utstötthet och man blev då ett enkel mål för mobbning och hån, vilket fortgick till stor del av min uppväxt och genom skolgången.
Till det stora hela höll jag väl till mig själv så mycket det gick, och fokuserade på mina intressen. Läste mycket, höll på med TV Spel och även i tonåren började jag träna och höll på med friidrott löpning på korta distanser.
I det stora hela fokuserade jag på det jag tyckte om i mitt liv och fick mig att må bra och till stor del undvek jag sociala sammanhang där jag kände att saker och ting inte riktigt var till min fördel. Hade få vänner och till viss del de jag umgicks med var andra som ungefär var i samma situation som mig själv, vi som var lite ”annorlunda” och inte riktigt passade in bland alla andra.
Tonåren kom och så puberteten, kom in i de tidigt vilket var trevligt för träning, men mindre bra för det sociala spelet; försök vara den första som får skägg och bli hårig, leder tyvärr till mer mobbning och utanförskap när du redan anses vara annorlunda.
Killar började intressera sig för motsatta könet mer och mer, och ska väl säga det gjorde väl en annan med. Tyvärr så blev det så att i mångt och mycket var jag killen som var annorlunda så jag undveks av de flesta och blev till viss del mer isolerad.
Blev helt enkelt att man fick fokusera på annat och göra något av sig själv i stället, så började med datorer och programmering samt skaffade mig ett deltidsjobb för att kunna ha råd med min nya hobby (detta är fortfarande runt tidig gymnasieålder).
Började på estet när det kom till Gymnasiet då jag inte riktigt visste vad det skulle bli av med mig, men jag var bra på att teckna så tänkte ”varför inte”. Som estet på mitt gymnasium tja, ansågs man vara annorlunda helt enkelt. Vi hade vår egen flygel på skolan och umgicks inte direkt med de andra eleverna och man träffade samma 20 pers varje dag.
Då jag hade ett jobb och tränade på fritiden samt ett stort fritidsintresse och ingen direkt intresse för att festa så blev jag lite av den där personen som man inte riktigt brydde sig om. Snackade mest med lärarna på lektionerna och ingen direkt som bjöd in mig på fester eller grejer på fritiden.
Hade dock vänner skall tilläggas, men vi höll mest på med rollspel, figurspel och tv-spel på fritiden. Träffade ytterst få människor utanför min bekantskapskrets som jag ärligt kan säga bestod till 100% av killar vid detta tillfälle.
Runt detta tillfälle blev jag även ”vän” med en person vars egentliga syfte med att ha mig som vän var att i slutänden utnyttja mig i sitt eget syfte gällande brott. Själv förstod jag inte riktigt detta utan var glad att ha hittat en ny bekantskap helt enkelt.
Tyvärr slutade detta i att i slutänden blev dömd för flertalet brott och helt plötsligt blev personen som var straffad innan han hunnit bli myndig. Förlorade även mitt jobb i samma veva då ”vi kan inte ha någon här som är dömd för brott, du måste förstå hur det är i en liten stad”.
Detta började min situation som mycket ensam och hemmavarande för jag medge. Även mina vänner som jag haft försvann en efter en från min hemstad och började plugga eller arbete på annan ort och jag var inte direkt en person som hade lätt att hitta nya vänner.
Efter lite om och men och internet hittade jag lite vänner som hade gemensamma intressen och började driva en communitysida för rollspel internationellt. Sidan gick bra och vi var två personer som lyckades till stor del leva på det i fyra år. Jobbade då som webbutvecklare för sidan och var långe perioder i England då det var därifrån sidan drevs.
Mitt arbete då vi i princip bara var två personer som drev sidan var mitt liv, satt framför datorn heltid och träffade inte många andra människor än min kompanjon. Mitt sociala liv bestod väl i princip av att jag umgicks med min kompanjon på jobbet och privat och i bland gick vi t för en öl då och då. Men skaffade även en del andra vänner i England som än i dag får kallas mina riktigt nära vänner, dock så var det inte direkt så många kvinnor i mitt liv heller här. (dvs. vänner som fortfarande i dag du vet att du kan ringa och undra om det är ok att man kommer över för några dagar och gör något kul tillsammans)
Efter dessa fyra år ville jag ändra lite riktning och göra något annat av mitt liv, och ska även tilläggas var jag lite sugen på att vara i Sverige igen (saknade det lite). Är numera runt 24 skall tilläggas så för 12 år sedan ungefär.
Började en liten enmansbyrå som frilansare konsult, kunde äntligen jobba i Sverige igen då mitt brottsregister var försvunnit med. Jobbade som webbutvecklare och webbkille på min egen enmansbyrå. Jobbade hemifrån till större delen och hade inga direkta vänner kvar längre då jag varit borta från Sverige ett tag.
Det här höll väl på i 7-8 år, bodde ensam, jobbade till större delen ensam och umgicks inte direkt med folk alls förutom i jobbet när man hade möten och liknande. Började känna mig lite ensam men tyckte inte att jag direkt led av det, men kände att jag kanske skulle hitta något annat att göra och börja jobba som anställd i stället för det var lite jobbigt att driva ett företag då man aldrig hade någon direkt fritid.
Skall även tillägga att det är i dessa år jag blir diagnostiserad som Aspergare i vuxen ålder.
Fick jobb rätt snabbt på en designbyrå och blev ansvarig för webbavdelningen, jobbade här i ett par år, sökte mig sedan vidare för andra uppdrag och för att försöka få igång min karriär lite och med lite bättre lön osv.
Mitt jobb i stora hela bestod av att sitta framför en dator i stora hela, avdelningen bestod till 100% av män och de flesta var väl ungefär som jag. Duktiga på det dem gjorde men höll sig ensamma och var nördiga i stora hela.
Fick ett jobb på en liten firma efter detta som enda utvecklare för att system för att hantera byggnader och automatisering av dessa. I princip jobbade jag ensam här, skötte allting ensam och träffade mer eller mindre inga andra än min chef när han kom med specifikationer och förslag.
Kände efter ett år att detta inte riktigt var min grej, då det var ensamjobbet jag hade sökt mig ifrån för ett par år sedan. Lönen var helt ok, och gillade det jag jobbade med men valde att söka mig vidare till ett jobb där jag faktiskt hade lite mer socialt samspel med andra individer.
Vilket leder till min situation i dag.
Har ett jobb jag gillar i Stockholm men bor i en ort cirka en timme iväg med tåg, har en ok lön som jag inte ska klaga på. Dock har jag inga direkta vänner då det inte haft möjlighet att skapa nya bekantskaper under lång tid pga mitt jobb.
Jobbar som utvecklare och min avdelning på jobbet består av två andra killar och vi har vår lilla egna avdelning som är lite bortgömd från resten av företaget och vi träffar mest varandra och vi är väl rätt nördiga hela bunten och ungefär i samma situation hela gänget när det kommer till partnerskap.
Min arbetsdag består i princip av gå upp 0630, tåget 0730, jobba, hemma igen vid 1930~2000, laga lite mat, se någon tv serie eller spela lite tv spel sedan gå att lägga sig vid 2230 de flesta dagar och upprepa.
Helgerna spenderas väl till största delen ensam, om jag inte åker över till de bekanta jag har kvar i England för lite umgänge, detta då jag inte har några vänner kvar i min hemstad och inte i närheten av budget för att skaffa boende i Stockholm och försöka skaffa mig ett större socialt liv där.
Så det är väl mitt liv i stora hela, lever ensam, har inga direkta vänner i min närhet, träffar aldrig direkt personer av motsatta könet. Börjar kännas rätt ensamt i stora hela.
Som slutord, jag lider inte på något sätt av min situation. Jag trivs till stor del av att vara ensam, men om sagt börjar kännas att det saknas något och skulle vara trevligt att ha någon i min närhet att kunna dela livet med.
submitted by Liquidedust to sweden [link] [comments]


2015.05.13 14:17 Sibirica Träffar honom typ en gång i veckan

Träffade någon kille för några somrar sedan på en riktigt blöt sista dag av Way out West. Under tiden vi sprang runt och hade roligt visade det sig att han bodde i staden jag skulle flytta till inom någon månad och att han jobbade på ICA. Efter några timmar råkade jag dock kläcka ur mig någon illa uttänkt kommentar, och som grädde på moset snubblade han till när jag satt på hans axlar vilket gjorde att han gjorde illa sin nacke. Det blev lite dålig stämning och jag kände helt enkelt att det var dags att hitta mitt sällskap. Ingen stor grej, liksom. Insåg först dagen efter att jag hade varit en rätt stor röv.
Någon månad senare har jag flyttat och börjat plugga och skulle handla lite. Går in på Icat som ligger precis vid skolan och vem fan sitter i kassan om inte just den där killen? Helvete. Får i alla fall för mig att han såg mig, så jag sväljer hårt och känner hur jag motvilligt masar mig mot kassan han sitter i. När han börjar läsa in varorna och jag redan har bestämt mig för att säga någonting kommer det två personer och ställer sig bakom mig i kön. Helveteee. Nåja, då jag redan har bestämt mig hälsar jag med en jobbigt ansträngd ton och frågade om han kommer ihåg mig från, eh, Way out West. Kraftwerk... och sådär? Efter en liten tystnad fortsätter jag nästan men hindrar mig själv i sista stund när jag plötsligt blir medveten om hans något förskräckta blick och småleendena hos mina kökamrater. Betalar med ansiktet nedåtvänt och skyndar mig därifrån och överväger om det är värt att handla på det ICA som ligger 25 minuter bort istället.
Ungefär tre år senare har jag fortfarande aldrig igen ställt mig i hans kö, oavsett hur kort den är jämfört med de andra.
TL;DR: skämmer ut mig inte en utan två gånger inför någon kille som jobbar på den absolut närmaste matbutiken
submitted by Sibirica to swedishproblems [link] [comments]


2014.09.17 22:58 Kruunu Åland, de finska medierna och Axel Jonsson

Jag är inte en stor fan av språkdebatten och vill inte heller lyfta upp det som inläggets huvudpoäng.
MEN...
Jag googlade lite killen i fråga, Axel Jonsson då, och kunde inte hitta någon som helst färsk artikel om honom och partiet på yle eller hbl (ålandstidningen hade skrivit något gällande debatten på IL). Det som ja dock hittade var artikeln på IL, artikeln på HS och denna artikel på Karjalainen.
Varför då?
Propaganda mot tvångssvenskan (eller obligatorisk skolsvenska) samt själva språket, på en front som inte har i princip något med oss att göra som är fast här på fastlandet.
Eller handlar det om att Svenska Yle och HBL hittar inte något som helst nyhetsvärde i detta, han är ju ändå bara en kille, och partiet är väl ganska litet dessutom.
submitted by Kruunu to ankdammen [link] [comments]


2012.11.16 02:06 bortkastad_ofc Hur hittade ni era "kontakter"?

Alla säger att det är lätt att hitta cannabis men jag har själv aldrig upplevt det. Jag har vid några tillfällen stött på bekanta som röker men då har det oftast varit avlägset bekanta som inte velat dela med sig om någon särskild information om varifrån de fick det.
Jag bor inte på någon bondhåla, jag har bott i Göteborg och nu bor jag i Malmö. Gav upp jakten i Göteborg men när jag flyttade till Malmö tänkte jag att jag skulle sluta fjolla mig och bara rakt upp och ner fråga folk som jag stötte på. Efter att ha frågat fyra-fem personer på olika uteställen gav jag slutligen upp det med när jag var nära på att hamna i bråk med killen jag frågade som tydligen var starkt emot bruk av cannabis (nej, jag frågade inte dörrvakten. Det var en full besökare).
Har ni några tips till mig? Jag fattar fan inte hur ni bär er åt.
Edit: ber om ursäkt om det här räknas som kranfiske, ni kan ta bort tråden i så fall, det var inte mitt syfte!
Edit2: Jag har nu bestämt mig för att snarast lägga en beställning på Silkroad, det känns som enklast och bäst alternativ för mig - jag har inget emot den extra kostnaden. Tack för alla tips!
submitted by bortkastad_ofc to swedents [link] [comments]


Killen med den vita bilen Tjejer och killar Se när första killen blir dumpad från Love Island Sverige I Love Island Sverige 2018 Tångaskolan - Behind The Door 10 saker tjejer ÄLSKAR hos en kille!! - YouTube När man hittar killen som försvann Lightroom – Om att hitta bilder Nån kille/tjej brände up 19 bilar Meningslös film

Teen collection - By Billgren Stilrena herraccessoarer

  1. Killen med den vita bilen
  2. Tjejer och killar
  3. Se när första killen blir dumpad från Love Island Sverige I Love Island Sverige 2018
  4. Tångaskolan - Behind The Door
  5. 10 saker tjejer ÄLSKAR hos en kille!! - YouTube
  6. När man hittar killen som försvann
  7. Lightroom – Om att hitta bilder
  8. Nån kille/tjej brände up 19 bilar
  9. Meningslös film

Killen som höll på att plugga och blev jätte nödig, när han blev klar och skulle tillbaks till arbetet så hamna han på olika ställen hela tiden och försöker hitta rätt dörr tillbaka ... Top 10 FUNNIEST Auditions Britain's Got Talent 2016 (Try NOT TO LAUGH!) - Duration: 26:42. Top Viral Talent Recommended for you Poliserna försöker hitta han/hon för när dom har hittad killen/tjejen så ska han/hon till fängelse. All Brent Rivera Funny Videos Compilation 2020 Funny Brent Rivera Vines & TikTok Videos - Duration: 34:03. 30 min fun Recommended for you Tittarna fick välja vem av killarna som allra mest är med i programmet för att hitta kärleken. Se vem av killarna det blev som tvingades lämna den grekiska ön. Se mer av Love Island Sverige ... Testfilm av en vit bil Filmed by DJI Phantom Vision 2 in may 2014. Helt jävla meningslös film, det sämsta på youtube du kan hitta. Denna film slösar bara på MB's. Medverkarkande: Stunt-snubben som hoppar med 'bussen': Jesse Killen i slutet som man ser i en ... Det krävs arbete för att skapa ordning på bilder i Lightroom. Då hjälper det att veta vad som driver dig själv till ordning. Jag hjälper dig att fundera på det. hoppas att ni uppskattade videon. vad tyckte ni?? hade jag vettiga saker att komma med:)) gillade ni denna typ av video?? massor med kärlek till er och tack ...